Riktiga serien dog för länge sedan
Riktiga ”Game of thrones” finns inte längre.
Den serien dog för flera säsonger sedan.
Men vi kommer ändå aldrig att få se något liknande igen.
För att verkligen uppskatta ”Game of thrones” måste man se om den.
De allra första avsnitten blir bättre ju längre serien pågår.
Alldeles i början, närmaste bestämt i andra avsnittet, tar Jon Snow farväl av Ned Stark.
Den oäkte sonen Snow frågar om sin mamma och Ned svarar:
”The next time we see each other, we’ll talk about your mother. I promise.”
2011 var just den scenen, i alla fall för den som inte hade läst George RR Martins böcker, inget mer än två män i mantlar som satt på varsin häst och småpratade vid en vägkorsning.
Åtta år senare har det avskedet en helt annan olycksbådande tyngd.
Det skulle dröja sju säsonger innan tittarna får veta vem som egentligen är Jon Snows mamma.
Många hade nog vid det laget hunnit glömma bort mycket av det som planteras i sagans början.
Episka historier bygger på att bygga en illusion av hur karaktärerna åldras och förändras under lång tid.
Ingen annan modern tv-serie har gjort det lika framgångsrikt som ”Game of thrones”.
När serien hade premiär var många av skådespelarna unga och okända. I dag är de vuxna världsstjärnor. Om man jämför deras rollkaraktärer i dag med, exempelvis, den oskuldsfulla maskeraden när klanen Stark ställde upp sig för att ta emot stekarna i familjen Lannister i seriens begynnelse känns det som att titta på ett gammalt klassfoto.
Kalla det gärna för ”Class of röda bröllop, tortyr och död.”
Var tog de versionerna av Arya, Jon Snow, Sansa och Bran egentligen vägen? Vad hände?
”Game of thrones” hände.
För åtta år sedan marknadsfördes serien som att ”Sopranos” möter ”Sagan om ringen”. Det går också att kalla den för ett ”Dallas” med drakar eller ett ”Glamour” med gastar, en evighetssåpa om olika släkter och familjer med, i det här fallet, rekordmånga lik i garderoben.
Genom ”Game of thrones” skapade den amerikanska tv-kanalen en moralisk frizon i den strömmade tablån. Alla som trodde att de hade sett allt på tv fick tänka om.
Seriens våldtäkter har med rätta kritiserats och sadismen kändes till slut effektsökande och avtrubbande. Men ”Game of thrones” innehåller samtidigt mängder av fantastiska scener och avsnitt, tillräckligt många för att motivera tittarna att stanna kvar.
Varenda scen där Lena Heady (Cersei Lannister), Peter Dinklage (Tyrion Lannister) och Charles Dance (Tywin Lannister) befinner sig i samma rum. Cerseis vinfylla i avsnittet ”The battle of Blackwater”. Dödsduellen mellan The Mountain och Oberyn Martell (ljudet av tänder mot marmor och en krossad skalle). Tyrions ilska under sin rättegång. Hela avsnittet där vildingarna attackerar Castle Black. Tre hornstötar i snöstormen. ”Hold the door”.
Dessutom fick historiens riktiga monster verkligen befinna sig på en plats där de är som mest hotfulla – utom synhåll. I sju säsonger och 67 avsnitt har de odöda bara visats i drygt 40 minuter.
”Game of thrones” var briljant castad och perfekt anpassad för sin tid. Serien och dess mytologi är så omfattande att den inte slutade på boksidorna eller i rutan. Mysterierna, karaktärerna och förveklingarna fick ett annat och ännu större liv i sociala medier, bloggar, poddar och Youtube.
I dag är ”Game of thrones” så stor att det amerikanska nyhetsmagasinet ”CBS 60 minutes” låter Anderson Cooper intervjua skådespelarna. I dag kan folk positionera sig och bygga sitt individuella varumärke i sociala medier genom att skryta om att de inte har sett ett enda avsnitt.
I dag är också George RR Martins noggranna och långsamma intrigbygge borta. Det har dött långsamt sedan handlingen drog ifrån böckerna och blivit ersatt av ett högre tempo och mer konventionell action. Serien försöker möta publikens förväntningar i stället för att vara innovativ.
Men lik förbannat...
Åttonde och sista säsongen har premiär i natt och slutar 20 maj.
Hur det än går och hur det än slutar kommer det aldrig att visas något liknande igen.
Valar morghulis.