Svängig och sorglig huppegubbtäcksfärd
Recension av Roberts Broberg- och dalbana på Stockholms stadsteater
Uppdaterad 2023-01-27 | Publicerad 2021-10-23
Roberts Broberg- och dalbana
Show på Stockholms Stadsteater. Manus/regi:Jonna Nordenskiöd. Musik/sångtexter: Robert Broberg. Med Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke. Spelas till och med 27 februari nästa år.
Fem skådespelare går in och ut ur Robert Brobergs olika skepnader, genom att framföra jag-vet-inte-hur-många av hans sånger.
Det svänger som satan, det är stundtals lite sorgligt, det är hela tiden mycket underhållande.
Robert Broberg (1940-2015) var inte bara en av vårt lands mest egensinniga artister, utan också en av de allra största. Det visade sig om inte annat när han högst oväntat lyckades sälja ut Globen alldeles ensam, inte en utan flera gånger.
Hans musikaliska verser och refränger fastnade som Karlssons klister. Testerna var busiga, infallsrika, smått galna, föga politiskt korrekta och nyskapande – ibland med ord som han själv hade hittat på, som huppegubbtäcksfärd.
Det är kanske hans mest tokroliga sånger som främst levt vidare, men han skrev också många innerliga kärlekslåtar.
Fanns det en röd tråd i hans artisteri, så var det väl att det inte riktigt fanns någon röd tråd.
Det samma kan man säga om den här showen.
Titeln är lika fyndig som något Robert Broberg själv hade kunnat hitta på. Scenen består av bland annat en gigantiskt notrad och en rutschkana.
Under olika tidsperioder kallade sig artisten det handlar om Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och kort och gott Robert Broberg. Hans musikaliska uttryck förändrades med varje namnbyte.
De fem skådespelarna på scenen – ingen nämnd, ingen glömd, alla är lika bra – och den vassa fyrmannaorkestern under ledning av Joel Sahlin gestaltar skickligt alla olika upplagor av Broberg.
Är det en musikal? Nej, inte i traditionell mening. Är det teater? Nej, det sjungs för mycket. Vad är det då? Det vete fan, allting liksom glider ihop och på något märkligt sätt har Jonna Nordenskiöld ändå lyckats få ihop det till en berättelse om vem Robert Broberg var, med för- och nackdelar, han var helt uppenbart ingen enkel människa att umgås med eller leva med.
Det är ingen hitparad, här finns också många exempel på mindre kända (men lika bra) melodier. Här finns en hel del svärta, men det bestående intrycket när man lämnar salongen är ändå lycka, att det är två väldigt underhållande timmar.