”The sound of music” – iscensättningen bättre än musikalen i sig
Recension av premiären på Stockholms stadsteater
Uppdaterad 2021-10-23 | Publicerad 2021-08-28
The sound of music
Musikal på Stockholms Stadsteater av Richard Rodgers, Oscar Hammerstein II, Howard Lindsay, Russel Crouse. Regi: Ronny Danielsson. Med Peter Gardiner, Sara Jangfeldt med flera. Spelas till och med 31 december.
Titelmelodin, ”Edelweiss” och några sånger till är riktiga örhängen. Men annars saknar ”The sound of music” både humor och starka känslor.
Så här är framförandet bättre än musikalen i sig.
Som vi har väntat på att Stockholms Stadsteater skulle slå upp sina portar till den nyrenoverade stora scenen. Under tiden när teatern piffades upp, var den utlokaliserad till andra mindre teatrar runtom i staden. När det var dags att fira 60-årsjubileum, kom coronapandemin emellan med allt vad elände det har inneburit.
Jubileumsrevyn hann bara spelas några gånger på en mindre scen, var klart sevärd, men vi som var där är en exklusiv skara, den kommer aldrig mer att framföras.
Som jag personligen inte har väntat just på att ”The sound of music” skulle vara den storsatsning som får inviga stora scenen. Tyckte filmen (1965), med Julie Andrews i sin paradroll, var som glättig turistreklam för alperna, men jag var nog för ung för att riktigt förstå undertexten. Har aldrig velat se om den. 1990-talsuppsättningen på Göta Lejon i Stockholm satsade främst på stjärnor i huvudrollerna. Carola mot först Tommy Körberg, sedan Christer Sjögren.
Jag är den enda jag känner som tycker Sjögren var bäst, han hade den rätta fyrkantigheten som Kapten von Trapp.
Inget ont om Peter Gardiner och Sara Jangfeldt, som von Trapp och nunnan Maria, som blir guvernant till hans sju barn i alperna strax innan Adolf Hitler tar makten. Båda sjunger och agerar utmärkt. Men de är knappast några kända dragplåster som säljer biljetter. Så det är väl ”The sound of music” som ska locka publiken.
Men den i sig är ganska ojämn. Tämligen humorbefriad. Rätt vag både i beskrivningen av hur kärlekshistorien både blossar upp och varför von Trapp är så emot nazisterna, jämfört med de i omgivningen.
Men rutinerade Ronny Danielssons iscensättning gör så gott den kan. Snygg och påkostad. Elisabet Carlsson och Mats Blomgren glänser i biroller, som blivande tyska kollaboratörer. Men allra bäst är samspelet och sångnumren med Jangfeldt och barnen, då är ”The sound of music” riktigt bra.