Kikki räddar årets ”Så mycket bättre”
Vad hade ”Så mycket bättre” varit i år utan Kikki Danielsson?
Hon bär hela säsongen på sina axlar.
Anders ”Moneybrother” Wendin sa det redan i första avsnittet:
”Vi är alla här för Kikki Danielssons skull.”
De flesta av tittarna också, antagligen.
Årets huvudperson har hittills hållit en låg profil. Hon har mest gått runt och skrockat och dragit halvfräcka skämt om, bland annat, Uno Svenningssons ”batong”.
Hennes medverkan har nästan känts bortslösad.
Finns säkert en massa skäl till att årets största stjärna valt att stå lite vid sidan av. Hennes liv och karriär, alla framgångar och tillkortakommanden, relationer och missbruk, har obducerats offentligt i årtionden.
Ångrar inte ”Främling”-nobben
Löpsedlarna har förmodligen varit de vassaste skalpellerna. Endast Carola har rannsakats lika skoningslöst. Finns det över huvud taget några stenar kvar att vända på?
Ändå får årets ”Så mycket bättre” en annan tyngd när Kikki får sitta i högsätet och prata om sig själv med erfaret allvar och krass humor.
Ångrar hon att hon inte spelade in ”Främling”?
”Nej, inte en dag. Jag skulle aldrig ha stått ut med Runar.”
Att hon som litet barn kom på sin mamma med en annan karl i sängen och tog på sig skulden för föräldrarnas skilsmässa är en countryballad som ingen förtjänar att få uppleva på riktigt. Där tog luften slut i rutan.
Och åren som fosterbarn har präglat allt. Självkänslan fick svårläkta sår och sprickor.
En röst åt arbetarklassen
Det skapade en ängslig vilja att vara alla till lags, något som samvetslösa individer alltid är snabba att utnyttja. När Kikki berättar om sitt unga liv och mentala underläge ger hon också en röst åt arbetarklassen, dess villkor och utsatthet.
Självkänslan kan också vara en förklaring till att musiken inte alltid har varit lätt att lyssna på. Rösten har ofta förtjänat bättre.
Ett exempel: ”Papaya coconut”.
Schlagerhitsen som byggde hennes karriär är dessutom våldsamt tidsbundna. På sätt och vis kan de kallas klassiker. Men utanför sitt naturliga sammanhang, de fantastiska kläderna och ”åh fan”-frisyrerna, blir flera låtar luft. Eller som flera av de aktuella tolkningarna – ”Så mycket bättre”-kitsch.
26 guld och 6 platina
Moneybrother ska dock ha en eloge för att han lyfter fram ett spår från ett av Kikki Danielssons senare album, ”Postcard from a painted lady”. Hennes trofasta och kreativa bollplank Sulo har verkligen lyckats placera henne i en värdig countrymiljö. Det låter som att hon har hittat hem.
Men det som stannar kvar efter avsnittet är Kikki själv.
3,5 miljoner sålda skivor? 26 guldskivor och 6 stycken platina? Klippet från Nashville där Kikki låter som Shania Twain eller Jill Johnson långt innan någon av dem slog igenom? En person som har fått Nashvilles stadsnycklar och som samtidigt är lika hemma vid en korvkiosk i Bollnäs?
Det skapas inte artister som Kikki Danielsson längre.
De riktiga originalen går inte i repris.