Bruce Dickinson: Det här med konserter känns som en galen dröm
Stor intervju med Iron Maiden-sångaren om brittiska coronarestriktioner, cancern och prestationskraven
Publicerad 2021-09-03
Bruce Dickinson, 63, har ett cv som de flesta av oss bara kan drömma om.
Men frontmannen i albumaktuella Iron Maiden beskriver sig själv som ganska lat.
– Jag har orealistiskt höga mål och krav på mig själv, och sen när jag inte lyckas uppnå dem så känner jag mig som en värdelös individ.
Bruce Dickinson befinner sig i sitt hemmakontor i London, framför en robust trähylla fylld till bredden med böcker.
Bakgrunden är bekant. Han har suttit på samma plats under alla sina videointervjuer sedan ett och ett halvt år.
Bruce ler stort och ser ut att vara på gott humör, trots att det senaste dygnet inte har gått enligt plan. Egentligen skulle hårdrocksstjärnan ha rest till Köpenhamn för att träffa journalister från Europas alla hörn.
Resväskan var packad och klar. Kläderna var noga anpassade efter senaste väderleksrapporten. Dickinson var redo att lämna England för första gången på väldigt länge. Men ett PCR-test satte käppar i hjulet.
– Jag testade positivt, vilket kom som en stor chock. Jag hade ju covid för några veckor sedan och red ut det hemma, men jag antar att jag har kvar lite rester av viruset i de övre luftvägarna.
Bruce tvingades stanna hemma och köra dagens intervjuer därifrån i stället.
Hur mår du?
– Jo, men bra. Jag mår precis som vanligt, men jag hade inte släppts in i Storbritannien igen utan ett negativt PCR-test. Jag hade inget val än att stanna hemma.
Bruce suckar högt. Sedan följer lång utläggning om hemlandets strikta riktlinjer. Irritationen är märkbar.
Efter några minuter avbryter han sig själv:
– Förlåt, nog om det. Shit happens.
Stolt över nya skivan
Iron Maiden är aktuella med sitt sjuttonde studioalbum ”Senjutsu”. Bandet har lyckats hålla det hemligt sedan våren 2019.
Länge var basisten och gruppens grundare Steve Harris den enda i bandet som hade tillgång till den färdigmixade versionen. När Harris arbetade med mixningen av liveplattan ”Nights of the Dead” svängde Bruce förbi för att lyssna igenom ”Senjutsu” igen. Det var då lite över ett år sedan han senast hört skivan i sin helhet.
– Jag fick gåshud redan vid första låten. Jag hade nästan glömt bort vilken bra skiva det var (skratt).
Bruce beskriver tiden i inspelningsstudion i Paris, tillsammans med producenten Kevin Shirley, som lekfull, kreativ och spontan. I synnerhet jamsessionerna med gitarristen Adrian Smith, som han skrev tre låtar med.
– Det var som när man var barn. Du vet, när man drog ut typ roliga kläder och hattar från en stor låda och lattjade runt. Ibland blev man en romersk soldat, andra gånger en astronaut. Eller kanske en björn.
För att betona det sista formar han sina händer som klor, grimaserar och ryter högt in i datorns högtalare. Sedan fortsätter han:
– Och det är precis så jag ser på musikskapande. Man leker med toner, riff och ord och bygger upp karaktärer och miljöer för att skapa en story. Så jobbar jag i alla fall.
Det rådde knappast någon idétorka i studion.
– När man har tre gitarrister och en Steve Harris så finns det gott om idéer att bolla runt med. Vi hade väl egentligen stoff till tre album där inne i studion, men alla måste få en del av kakan. Det är ingen inbördes tävling om vem som får in mest riff eller låtar till plattan.
Bruce erkänner att det inte alltid har varit så, men att de har lärt sig att samsas mer med åren och numera går in med samma inställning: att skapa bästa möjliga Maiden-musik, tillsammans.
– Det är bra. För jag är ganska lat. Jag får inte så mycket gjort själv. Undantaget är ”Empire of the clouds”, från förra skivan, som är 18 minuter lång. Det tog mig veckor att skriva den, och det var svårt.
Steve Harris ett nervvrak
Under inspelningarna av förra skivan, ”The book of souls”, visste inte Bruce att två tumörer, varav en lika stor som en golfboll, höll på att växa inne i munnen. Den här gången råkade han inte ut för något så allvarligt som tungcancer. Däremot av en brusten hälsena.
– Jag skadade mig under en träning på en torsdag. På lördagen opererade jag mig och två dagar senare var jag tillbaka i studion och sjöng in de sista två låtarna. Jag gick på kryckor och bar en otymplig specialstövel, men det gick rätt smärtfritt. Det påverkade inte min sånginsats alls.
Desto svårare var det att göra sig redo inför den kommande ”Legacy of the beast”-turnén.
– Det var ett riktigt orosmoment, men jag gick in med inställningen att jag skulle klara det.
Steve Harris däremot var ett nervvrak under bandets repetitioner i Florida. En riktig hönsmamma, enligt Bruce.
– Han ropade hela tiden att jag skulle vara försiktig. Till slut fick jag ryta ifrån: ”Hey, jag är inte en porslinsdocka!” Jag fick förklara att jag inte skulle gå sönder om jag trillade. Då lugnade han ner sig lite (skratt).
Och under turnén sen, hur gick det då?
– De första fyra månaderna var riktigt plågsamma, men det gick bättre allt eftersom. Jag var mån om att ge mitt absolut bästa till publiken, även om jag inte kunde springa runt eller hoppa som vanligt. Jag kunde inte ens gå framåt eller backa, utan gick sidledes som en krabba. Men ingen verkade märka något och det är jag riktigt stolt över.
Nyss kallade du dig själv för lat. Hur går det ihop?
– Jag har orealistiskt höga krav och mål på mig själv, och sen när jag inte lyckas uppnå dem känner jag mig värdelös. Som att skriva en bok på tre veckor och ett album på de tre veckorna efter det, men så går inget enligt plan.
Det låter som raka motsatsen till hur många andra skulle beskriva dig.
– Jag tänker ofta att jag borde jobba åtta timmar om dagen och göra en massa saker, men så hamnar jag för det mesta i soffan och slötittar på tv.
Konserter – en galen dröm
Ironiskt nog fortsätter Bruce med att berätta om massvis med nya projekt. Som att försöka ro i hamn en dramatisering inspirerad av dokumentärfilmen ”Scream for me Sarajevo”, om när han som soloartist framförde en spelning i det då belägrade Sarajevo.
En serieroman finns också på lager. Och en ny soloplatta.
– Allt det här ska hända, det ska jag se till. Det är bara en tidsfråga. Så fort världen öppnas upp igen så kommer jag att köra så det ryker.
Något som verkligen kommer att bli av i höst är podcasten ”Psycho schizo espresso”, där Dickinson gräver ner sig i några av mänsklighetens mörkaste ämnen tillsammans med en psykolog.
Men mest av allt ser han fram emot att stå på en scen igen.
– Du anar inte hur mycket jag längtar efter nästa ”Legacy of the beast”-vända. Det här med konserter känns som en galen dröm man har haft. Men en gång i tiden fanns de, och de kommer att finnas igen.