Iron Maiden vägrar kopiera sig själva
Publicerad 2021-09-03
ALBUM På ”Senjutsu” lossar Iron Maiden ännu mer på tyglarna och galopperar framåt i nya riktningar. På både gott och ont.
Iron Maiden
Senjutsu
Parlophone/Warner
HÅRDROCK ”The book of souls” från 2015 såg ett tag ut att bli Iron Maidens sista album. Samma år som det släpptes kom nyheten att sångaren Bruce Dickinson hade drabbats av tungcancer.
Men knappt ett år senare var frontmannen tillbaka på scenen, friskförklarad och för det mesta i fenomenal form. Sedan dess har det ikoniska hårdrockbandet tuffat på i rasande fart, bland annat med det nostalgiska turnépaketet ”Legacy of the beast”.
Ny musik verkade emellertid inte vara aktuellt, men i juli kom offentliggörandet av dubbelalbumet ”Senjutsu” – sjuttonde skivan i ordningen – som en varm sommargåva.
Låttitlar som ”Lost in a lost world”, ”Hell on earth” och Winston Churchill-flörten ”Darkest hour” känns skräddarsydda för en samtid präglad av virusmutationer och talibaner. Men faktum är att skivan låg färdigmixad och klar redan våren 2019.
Albumtiteln är japanska och går att översätta med ”taktik och strategi”. Men ironiskt nog har innehållet ingen tydlig riktning, varken tematiskt eller musikaliskt. Likaså är samuraj-Eddie på omslaget missvisande för materialet.
Istället blir det en dramatisk färd genom både bekant och outforskad mark.
I titelspåret samsas Nicko McBrains pulserande Tool-rytmer med glödande gitarrdueller mellan Adrian Smith, Dave Murray och Janick Gers. Delar av återblickande ”The time machine” drar åt otippat Dream Theater-håll. Och skivans tre sista spår, samtliga strålande skapelser av basisten Steve Harris som tar vid där ”The book of souls” slutade, upptar nästan 35 minuter av speltiden.
Vidare är ”Death of the celts” förlängningen av ”The clansman” som jag inte visste att jag ville ha. Även introt till avslutande ”Hell on earth” innehåller ekon från svunna Blaze Bayley-tider.
Refrängen i ”Lost in a lost world”, en låt om ursprungsbefolkningar som i övrigt inte låter som något annat ur Maidens katalog, har en avslappnad ”The wicker man”-aura över sig. Det medan Smiths och Dickinsons ballad ”Darkest hour” bär på spår från den sistnämndas soloeskapader på 90-talet.
Och det är där skon klämmer lite. Låtar och arrangemang är ofta intressanta på egen hand men passar inte alltid tillsammans. Medlemmarnas skilda visioner speglas helt klart i slutresultatet.
Samtidigt finns det något förbaskat fint i bandets vilja att testa sig fram och vägran att kopiera sig själva, så här drygt 40 år in i karriären.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik