Avgrundens djävulska ljud i skakande NYC-dokumentär
Bjurman: Dominics film stannar i tankarna länge
NEW YORK. Sunshine hotel har slutligen stängt, konstaterar jag under en expedition längs nedre Bowery
Men dessbättre går det fortfarande att se Michael Dominics otroliga dokumentär om Dostojevskij-karaktärerna som framlevde sina dagar i detta klassiska flophouse.
Dokumentären heter kort och gott ”Sunshine hotel” och gjordes 1999, när den nu helt genomförda gentrifieringen av beryktade alkisrännan Bowery på södra Manhattan precis hade startat och månghövdade skaror trasproletärer fortfarande dröjde kvar.
Många av dem bodde på den ruffigare typ av ungkarlshotell som i USA kallas flophouses. En gång i tiden fanns det, förbluffande nog, över 200 sådana inrättningar på Bowery – en inte alltför lång gatstump – men i slutet av 90-talet hade de reducerats till åtta.
Sunshine hotel, på adressen 245 Bowery, var ett av dem och där följde Michael Dominic ett antal gäster och anställda med sin närgångna kamera.
De bodde på typiskt flophouse-vis i små bås snarare än rum, med hönsnät istället för tak och tillvaron var allt annat än mysig. Många hade grava problem med alkohol, droger och psykisk ohälsa, men Dominics osentimentala porträtt gör ändå så starkt intryck att jag måste ta mig ner till kvarteren söder om Houston Street och gå i deras fotspår.
Det har jag inte mycket för, ty Sunshine Hotel finns inte längre. Det dröjde visserligen ända till 2022 innan etablissemanget stängde helt, för att de sista hyresgästerna helt enkelt vägrade överge sina hemska skrubbar till hem. Men till slut tvingades de lämna plats för mer av det som utgör temat för det samtida Bowery: Tjusiga restauranger, läckra cocktailbarer, hippa caféer och exklusiva butiker.
Det är förstås inte bara av ondo, man ska inte romantisera slummens misär, men jag kan inte låta bli att beklaga att det inte ens på sydöstra Manhattan längre finns svängrum för sådana som managern Nathan Smith, ”runnern” Bruce Davis och före detta filosofen (!) Victor Kosa – osannolika trashankar som hämtade ur Dostojevskijs källarhål, med levnadsberättelser och perspektiv som sticker hål på min trygga bubbla och stannar kvar i tankarna länge, länge.
Det är inte nödvändigtvis som Nathan Smith säger, att man inte levt förrän man sovit en natt på ett flophouse och bekantat sig med den avgrundens djävulska ljud och dofter som präglar en sådan natt, men man har i alla fall inte tagit del av verkligheten i dess fulla vidd förrän man sett ”Sunshine hotel”.
ORSAKER TILL EXTAS
•Beyonce – Texas hold ’em/16 carriages (Singlar)
– Javisst, det här är ju alldeles strålande
•Susan Essman (Skådespelare/komiker)
– Den ständiga huvudattraktionen i ”Curb your enthusiasm”.
•Idles – Tangk (Album)
– Stökigt och avigt och fint – och alla som gör låtar som heter ”Hall & Oates” är ju per definition bra.