Publikfriande feelgood med finess

Karolina Fjellborg

helskärm

FILMRECENSION Festivalfavoriten ”Coda”, om vad som händer när ett barn till döva föräldrar upptäcker att hon verkligen har En Röst, blandar det speciella med schabloner.

Coda

Regi Sian Heder, med Emilia Jones, Troy Kotsur, Marlee Matlin, Daniel Durant, Eugenio Derbez, Ferdia Walsh-Peelo, Amy Forsyth.

DRAMAKOMEDI Sian Heders ”Coda”, som hade sin världspremiär på Sundance-festivalen i början av året och där vann fyra priser, är annorlunda och otroligt konventionell på samma gång.

Titeln står för ”child of deaf adults”, och syftar på Ruby Rossi (Emilia Jones), som är den enda hörande i sin familj. Hon bor tillsammans med sin pappa Frank (Troy Kotsur), sin mamma Jackie (Marlee Matlin) och sin storebror Leo (Daniel Durant), som alla är döva, i Gloucester, Massachusetts, och dubbelarbetar som både hjälpreda på familjens fiskebåt och tolk i alla upptänkliga situationer, samtidigt som hon går i skolan.

Hennes familj är tajt sammansvetsad, och hon är en viktig kugge för att maskineriet ska fungera. Men när hon går med i skolans kör för att få vara nära en kille (Ferdia Walsh-Peelo) som hon är intresserad av, och får en tuff men inspirerande lärare (Eugenio Derbez) och upptäcker att hon verkligen kan och älskar att sjunga, uppstår konflikter. Mellan passionen och plikten, och mellan Ruby och hennes familj.

Dels för att de på många sätt är beroende av Ruby. Dels för att hon har valt något som de som döva inte riktigt kan vara en del av.

”Coda” är en remake av den franska filmen ”La famille Bélier”, men till skillnad från i originalet, spelas tre av de fyra större rollerna av skådespelare som faktiskt är döva. Och med både mycket humor och stor omsorg ger Heder tittaren en inblick i en värld som fortfarande är sällsynt skildrad på film.

Och det, tillsammans med fint skådespel av alla inblandade men framför allt av Jones – som är oerhört bra i vad som nog får kallas hennes genombrottsroll, även om hon redan är känd för vissa från Netflix ”Locke & key” – gör att man lätt kan ha överseende med att filmen i övrigt följer en vältrampad och extremt tydligt snitslad stig.

Den är full av bekanta inslag från allt ifrån uppväxtskildringar och high school-komedier till musikaliska underbarnshistorier och indiefilmer om arbetarklassen. Och vi vet alla vart den leder.

Men den är behaglig att gå på, och ”Coda” är ett lyckat exempel på hur bred och publikfriande feelgood kan göras med finess.

”Coda” har biopremiär den 29 oktober.