Vemodiga berättelser från Chelsea Hotel
Publicerad 2022-08-12
Dreaming walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel
Regi Maya Duverdier och Amélie van Elmbt, med bland andra Patti Smith, Steve Willis, Bettina Grossman
FILMRECENSION. En möjligen väl fritt hållen men icke desto mindre gripande skildring av människorna på världens mest kända konstnärshotell.
DOKUMENTÄR. Chelsea Hotel på 23:e gatan i New York är så legendariskt som ett hotell kan bli. Mark Twain, Jack Kerouac, Stanley Kubrick och Milos Forman har bott där, liksom Leonard Cohen, Janis Joplin, Patti Smith, Bob Dylan och Madonna. För att bara nämna några få.
Historierna är oändliga om böcker, filmer och låtar som kommit till på eller inspirerats av hotellet som med sina låga långtidshyror har lockat konstnärssjälar ända sedan det öppnade 1884. Stoff till en potentiellt spektakulär dokumentär finns således i överflöd.
Det här är emellertid inte den filmen, alls.
Under de senaste tio åren har Chelsea renoverats upp till lyxhotell. Storyn ska säljas till en helt annan sorts människor än de som gjorde hotellet till vad det är.
”Dreaming walls” skildrar hur några av de äldsta hyresgästerna envist biter sig kvar när kulturhistoriska korridorer förvandlas till byggarbetsplats.
En åldrad dansare hasar runt med rullatorn bland putsdamm och lösa elkablar och minns ett 80-tal när hon var omsusad performancekoreograf.
I en överbelamrad lägenhet sitter den 94-åriga konstnären Bettina Grossman och förklarar hur hon på grund av sin ålder till skillnad från övriga permanentboende inte fått erbjudande om flyttersättning (hon dog i fjol).
Hotellet har blivit både livsstil och identitet för sina äldsta gäster. De klamrar sig fast vid sina rum men minst lika mycket vid myten, och en tid och ett liv som aldrig kommer tillbaka.
”Dreaming walls” är en vemodigt poetisk film om en sista skärva av ett Manhattan som kommersen trängt bort, men också om förgänglighet, konstnärlig passion och människans eviga behov av sammanhang.
Kanske ibland fri över gränsen till det diffusa, möjligen lite för mycket en partsinlaga för att riktigt engagera, men på ett rent existentiellt plan omöjlig att inte bli berörd av.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.