Nya Transformers lämnar inte pojkrummet
Glatt humör när filmserien börjar om från början
Publicerad 13.53
Transformers one
Regi Josh Cooley, med röster av Chris Hemsworth, Brian Tyree Henry, Scarlett Johansson, Steve Buscemi, Laurence Fishburne.
FILMRECENSION. Ännu en ”Transformers”-film.
Den här börjar om från början, men tar ändå serien i en ny riktning.
Det räcker en bit på vägen – även om den aldrig tar sig ur pojkrummet.
ANIMERAT ÄVENTYR. En gång i tiden började det med leksaker, robotar som kunde förvandla sig till andra föremål. ”More than meets the eye” var mottot bakom den kluriga uppfinningen.
Leksakerna tog steget över till vita duken 1986 med en animerad långfilm. Och nu tycks cirkeln vara sluten i och med att en enormt populär filmserie, som började 2007 och där de flesta kapitlen har regisserats av Michael Bay, rör sig tillbaka till animation.
Det gäller att hålla ordning på sina Transformers, för det börjar bli rörigt. Senaste filmen i serien var ”Rise of the beasts” (2023) som utspelade sig på 1990-talet, före Bays ursprungsfilmer. ”Transformers one” är ett separat projekt med en helt egen stil och berättelse. I båda fallen hoppas filmbolaget på uppföljare.
Ståtliga miljöer på hemplaneten
Det här äventyret är alltså animerat och då har man rekryterat en Oscarsvinnande Pixar-medarbetare, regissören Josh Cooley, som gjorde ”Toy story 4”. Han har varit med och skapat ståtliga miljöer på robotarnas hemplanet, där actionscenerna får ett extra djup med sina välgjorda 3D-effekter. Snyggt och proffsigt, om än inte lika vilt kreativt som animationen i de senaste ”Spider-verse”-filmerna eller ”Mutant mayhem”.
I ”Transformers”-världen är Optimus Prime och Megatron dödsfiender och här backar berättelsen bandet till deras ungdom, som tillbringas i en gruva på hemplaneten Cybertron. Då heter de Orion Pax och D-16 och drömmer om ett annat liv. En stor kapplöpning ser ut att bli räddningen och till en början ser Sentinel Prime, en firad hjälterobot och ledare, ut att uppskatta vännernas tilltag.
Men saker och ting tar en oväntad vändning och snart måste Orion och D-16 rädda sig själva och Cybertron, med hjälp av nyfunna vänner. Läxan de lär sig är att styrkan finns där inombords, även om de har blivit itutade en annan sanning från början.
Det är en ganska blodig (oljig?) historia, men den riktar sig till småpojkar, så kameran vänder bort blicken när robotar möter ett våldsamt öde.
Jag vet inte om vi verkligen saknade en historia om hur Optimus Prime och Megatron fann sina rätta jag och förlorade vänskapen, men den som är nyfiken kommer att finna ett hyfsat engagerande äventyr, som har ett muntert humör, förväntade och enkla konflikter – samt mängder med jakter och actionscener.
Bankar skiten ur varandra
En svaghet i de flesta ”Transformers”-filmer är just de extremt intensiva, ettriga scenerna där robotar bankar skiten ur varandra. Michael Bay har vid tidigare tillfällen haft svårt att få åtminstone mig att se skillnad mellan goda och onda skrothögar i de scenerna. Här funkar det bättre.
Ändå prövar filmen ens tålamod sista halvtimmen, då allting i storyn känns givet... men barn lär uppskatta den. Och Keegan-Michael Key är kul som B-127, en robot som har varit ensam lite för länge.
Filmen har biopremiär på fredag, 20 september.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.