En mörk Batman för vår tid av ilska och rädsla
Robert Pattinson är helt rätt för superhjältens comeback
Uppdaterad 2022-03-09 | Publicerad 2022-03-01
The Batman
Regi Matt Reeves, med Robert Pattinson, Zoë Kravitz, Paul Dano, Jeffrey Wright, Colin Farrell.
FILMRECENSION. Vi behövde en ny Batman-film lika mycket som vi behöver en till slasksmocka i mars.
Zack Snyders filmer med seriehjälten prövade vårt tålamod.
Men ”The Batman” är en påminnelse om Christopher Nolans mästerliga trilogi.
ACTION. Gotham City har inte sett många ljusa dagar på bio. Här är misären lika påtaglig som i alla andra ”Batman”-filmer. Staden tycks ha drabbats av samma permanenta hällregn som i ”Seven” (1995) och det är inte den enda liknelsen med David Finchers seriemördarthriller.
Gotham befinner sig mitt uppe i en valrörelse när borgmästaren hittas mördad i sitt hem. Vid kroppen finns ledtrådar, gåtor, med Batman som adressat. Polisen James Gordon (Jeffrey Wright) är den maskerade hämnarens ende allierade och snart visar det sig att borgmästaren inte är det enda högdjuret i Gotham som är illa ute.
På en nattklubb som styrs av stadens maffia, däribland en hantlangare (Colin Farrell) som går under öknamnet ”Pingvinen”, möter Batman Selina Kyle (Zoë Kravitz). Hon arbetar som servitris, men är inbrottstjuv på fritiden, vig som en katt. Nog har de mycket gemensamt, två plågade själar som gömmer sig bakom masker. Snart visar det sig att jakten på mannen med gåtorna berör både fladdermusen och katten på ett djupt personligt plan.
Regissören fortsätter att imponera
Det är mycket som är bekant här, både vad gäller skurkgalleriet och tonen. Christopher Nolan bäddade in Batmans värld i mörker och Matt Reeves fortsätter i samma stil. Mannen bakom ”Cloverfield” (2008) och de två senaste ”Apornas planet”-filmerna fortsätter att imponera.
Medan Zack Snyders fokus låg på renodlade serietidningsfilmer låter både Nolan och Reeves verklighetens kriser sippra in i superhjältevärlden. Korrumperade politiker och poliser samt arga, unga män i sociala medier som svär trohet till auktoritära figurer hägrar som stora samhällshot.
Till stor del är filmen en detektivhistoria, där Batmans berättarröst påminner om privatdeckare i gamla noir-rullar (eller kanske Travis Bickle i ”Taxi driver”?).
Bruce Wayne är ung och deppig, en lidande emo-kille med mörkt, stripigt hår och kajal runt ögonen när han bär Batman-masken. Det är skönt att slippa se bakgrunden berättas ännu en gång, även om familjen Waynes förflutna hänger tungt över miljardärssonen.
Robert Pattinson är helt rätt för den här tolkningen av Batman och Kravitz matchar honom väl som en mer tillbakadragen och egensinnig kattkvinna än Michelle Pfeiffers retfullt förföriska oneliner-maskin i ”Batman – återkomsten” (1992).
Tunga lager av latex
Det är dock ett större mysterium varför Colin Farrell spelar Pingvinen. Hans personlighet som skådespelare kommer nästan aldrig fram under de tunga lagren av latex. Han liknar mest en ärrad Robert De Niro i ”De omutbara”. Då är Paul Dano mer effektfull som den briljante, skogstokige Riddler, en olycksbroder med Kevin Spaceys seriemördare i ”Seven”.
Det är egentligen orimligt att begära att vi ska sitta tre timmar i denna mardrömsvärld. Men liksom i den förra Bond-filmen ”No time to die” hänger det på skickligt filmskapande och berättande för att vi ska köpa det.
”The Batman” är en nattsvart film för vår tid, full av terror, ilska och rädsla. En eldfängd jakt på Gothams gator tillhör höjdpunkterna bland spänningsscenerna. Michael Giacchinos musik är bland det bästa han har skrivit, intensivt och olycksbådande, en släkting till Ennio Morricones westerntoner och Danny Elfmans orkesterverk för Tim Burtons ”Batman”-filmer.
Senaste ”Spider-Man” fick oss att le, men nya ”Batman” drar snabbt ner dina mungipor. I stället borrar du naglarna i biofåtöljen. Det är också en bra sak.
Filmen har biopremiär i morgon, 2 mars.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.