En filmisk uppvisning – på gott och ont

”Mass” är lite för självmedveten för sitt eget bästa

Emma Gray Munthe

helskärm

Mass

Regi Fran Kranz, med Martha Plimpton, Ann Dowd, Jason Isaacs, Reed Birney

FILMRECENSION Fyra vuxna i ett rum, i ett samtal om skolskjutningen som ryckt två barn ifrån dem. Sorg, skuld och försoning.

DRAMA Fyra vuxna sätter sig ned runt ett bord i ett bokat och iordningställt rum i anslutning till en liten kyrka. Man vet till en början inte vad som hänt eller vad de är där för att prata om, men att mötet är känsligt och skört är uppenbart. Vatten, fika och näsdukar är framställt inom räckhåll om det skulle behövas. I det där rummet stannar de sedan i "Mass".

Så småningom visar det sig att de är där för att prata om en skolskjutning som ryckt två barn ifrån dem. Sorg, skuld, försoning och tänk om. Hade något kunnat göras annorlunda? Var gick det fel? Hur var deras barn när de levde? Tidslinjer, antal skotthål, empati och föräldraansvar. 

Det är engagerande, intensivt och rörande, ibland mycket rörande – men det är också svårt att skaka av sig känslan av att man tittar på skådespelare som i varje sekund och varje ögonblick tar sitt skådespeleri på Yttersta Allvar™ och kammarspelar som de inte kammarspelat sedan scenskolan. Martha Plimpton, Ann Dowd, Jason Isaacs och Reed Birney är alla bra, ibland mycket bra – men det syns och märks att de och regissören Fran Kranz tagit i med dramats alla turer och vrår, och ansiktenas alla skiftningar. "Mass" är en uppvisning, på gott och ont. 

Visas på bio.