Skräckfilm måste göras med hjärta

Nöjesbladets Teresa Tingbrand om succén ”Paranormal activity”

Ynka 77 000 kronor i budget för en skräckfilm.

Skulle inte ens räcka för att finansiera ett endaste andetag från mister Steven Spielbergs guldstrupe. Kan då ”Paranormal activity” vara den frälsning skräckfilmsgenren är i så desperat behov av? Tja, så länge den har gjorts med själ och hjärta.

helskärm

Jag struntar fullständigt i om det tog en vecka eller 93 år att färdigställa ”Paranormal activity”. Eller om den kostade sju kronor eller sju miljoner. Bara för att det är billigt blir det inte coolt. Det handlar om respekten för hantverket skräckfilm. Finns den där eller finns den inte där? Har man insett att skräckfilm kräver logik, intelligent dialog och estetik – precis som övriga genrer? För sådant styrs inte av plånboken. Det antingen finns där eller inte.

Och med risk för att vara en party­pooper – oddsen är tyvärr ­låga. Sorgligt få har lyckats ­leverera skräckfilm med just själ och hjärta på den här sidan 2000-talet. I stället har det handlat om att kränga popcorn med cheddarsmak och sedan få publiken att göra ett billigt litet hopp i biofåtöljen.

Även om det finns undantag.

”There’s a man goin’ ’round takin’ names.

An’ he decides who to free and who to blame.

Everybody won’t be treated

all the same.

There’ll be a golden ladder

reaching down.

When the man comes around.”

Här kan vi snacka hantverk. Zack Snyders remake av George Romeros ”Dawn of the dead”. Som inleds till tonerna av Johnny Cash. Det kan inte bli vackrare. En av de få skräckfilmer det här decenniet som faktiskt tagit genren på allvar.

”The hairs on your arm will stand up.

At the terror in each sip and in each sup.”

Jo, tack håret reser sig allt. Till Snyders snabba ögonblicksbilder av förvridna människor nyss förvandlade till zombies. En isande skräck mästerligt etablerad redan i förtexten. För det är här vi har nyckeln bakom all bra skräckfilm. Det ska någonstans vara vackert också. Mitt i all mörker och svärta. Oavsett om det innebär en skakig hemvideokamera á la ”Blair witch project” eller ett miljon­budgetprojekt. Det ska skrämmas med stil. Och det lyckades Zack Snyder med här. Det lyckades Roman Polanski med i ”Rosemary’s baby” (1968), och det lyckades Stanley Kubrick med i ”The Shining” (1980).

Alla tre på sitt sätt. Skräcken sipprade igenom ­utan sliskig övertydlighet, den kröp sig på oss med finess. Om ”Paranormal activity” kommer lyckas? Ja, det återstår att se i kväll då jag avsatt tid på närmaste ­lokala

biograf för denna övernaturliga högtidsstund. För jag vägrar ge upp hoppet. Alla försök att förnya genrer måste uppmuntras, precis som när ”Blair witch pro­-

ject” (1999) en gång drog sitt, inte helt obetydliga, strå i stacken.

Och om inte annat kan jag ju alltid gå hem och trösta mig med ”Alien”-boxen – för hundraelfte gången.