Skoningslös skräck om ett pappamonster
’Antlers’ blandar effektfullt det rysliga och det realistiska
Publicerad 2021-10-28
Antlers
Regi Scott Cooper, med Keri Russell, Jesse Plemons, Jeremy T Thomas, Graham Greene.
FILMRECENSION. Det finns sorgligt nog en hel del barn som skulle kunna beskriva sin far som ett monster.
I Lucas fall är det dock ett faktum.
SKRÄCK. Vi befinner oss i Oregon, det är höst och lika grått och blött som valfri svensk oktoberdag. Läraren Julia (Keri Russell) har flyttat hem igen efter att en gång ha flytt från sin far. Brodern Paul (Jesse Plemons) blev kvar och utsattes även han för våld och övergrepp. Julias relation till Paul, som numera är sheriff, tyngs av skuldkänslor och nu går de liksom i cirklar runt varandra i det gamla skräckfilmsinredda föräldrahemmet, oförmögna att tala ut om sina problem. Varje gång Julia är i matbutiken sneglar hon lystet åt spritflaskorna, men låter bli att köpa. En kamp dag för dag.
Ritar teckningar om blod och monster
I skolan fastnar hon för en av sina elever, den mobbade 12-årige pojken Lucas (Jeremy T Thomas). Han ritar oroväckande teckningar om blod och monster, ser undernärd ut och bär trasiga kläder. Mamman är död och Lucas bor med sin pappa och bror, men vill inte prata om sin familj. Vi i publiken får snart veta att Lucas sköter sig själv, medan pappan och brodern är inlåsta i huset, för allas trygghet.
Regissören och manusförfattaren Scott Cooper hoppar mellan olika genrer. Han har gjort en gangsterfilm (”Black Mass”) och en västernrulle (”Hostiles”) och nu satsar han alltså på skräck. Men den av Coopers filmer som ”Antlers” kanske har mest gemensamt med är ”Out of the furnace” (2013), ett bistert drama som utspelades i Pennsylvanias stålarbetarmiljöer. Den här filmen har liknande karga miljöer och utseende, här kastas in någon referens till den pågående opioidkrisen i USA och symboliken är tung.
Kopplat till en gammal legend
Allt varvas med en klassisk skräckingrediens: det monstruösa är kopplat till en gammal legend hos urfolket. Filmen är skoningslöst mörk, inte minst i slutets nattsvarta uppgörelse mellan Julia och pappamonstret.
Vi frågar oss i publiken under vissa scener varför ingen känner ett behov av att ringa socialen eller polisen, trots att det finns uppenbara skäl. Det viktiga är att berättelsen ska hållas vid liv, även när det blir lite krystat. I stort hålls dock det klyschiga inom skräcken på tryggt avstånd, tack vare skådespelarna och den kyligt realistiska miljön; vi bryr oss om rollfigurerna och Russell och Plemons är båda finfina.
Filmen har biopremiär i morgon.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.