Sista dagen på Sweden Rock Festival - strålande och stjärnspäckat
SWEDEN ROCK Erik Grönwall glänser i Skid Row, Blues Pills bjussar på berusande bluesrock och metalscenens nya stjärnskott Spiritbox hänför.
Sweden Rock kan föra ännu en lyckad festival till protokollet och sista dagen är alldeles strålande.
NORJE. Det börjar redan med Blues Pills, som inleder sin spelning med ett särdeles våghalsigt val – låten ”Proud woman”. Örebro-bandet har fått sin beskärda del av kritik för låtens kvinnobejakande budskap och att då riva av låten framför en hord av medelålders män är både modigt och inspirerande.
Det skadar inte heller att Elin Larsson rör sig som en virvelvind – och sjunger lika kraftfullt. Jag bär solglasögon men blir ändå bländad av Larssons unika utstrålning.
Liknande effekt har Courtney LaPlante och Justine Jones från Spiritbox respektive Employed to Serve – två andra personliga höjdpunkter från sista dagen på Sweden Rock.
Min festivalslitna kropp tas dessutom som gisslan av de unga gruppernas otaliga breakdowns, samtliga så tunga att det känns som att marken under mig riskerar att öppna sig som ett slukhål.
De som säger att det inte finns kvinnliga hårdrockmusiker har uppenbarligen inte letat tillräckligt noga. Och då är dessa bokningar ändå bara en droppe i havet.
Erik Grönwall – en stjärna bland stjärnor
Framtiden ser förresten ljus ut för Skid Row. Åtminstone så länge det amerikanska bandet har Erik Grönwall i uppställningen.
För inte så länge sedan tvingades bandet att ställa in flera konserter i Australien på grund av att den svenske frontmannen hade åkt på influensa.
I dag står han stadigt på benen framför en imponerande uppslutning som i mötet med hårdrockklassiker som ”Slave to the grind” och ”18 and life” ser ut att leva sina bästa liv.
Och det är mestadels den smittsamt sprallige 35-åringens förtjänst.
Pantera gör mig kluven
Strax innan Ghost går på Festival Stage för att runda av festivalen med pompa och pyro gör återuppståndna Pantera sin första Sverige-spelning på 23 år.
Det känns något vanvördigt att uppleva den ikoniska akten utan bröderna Abbott – Vinnie Paul och Dimebag Darrell – som bildade bandet för över 40 år sedan men som inte längre är vid liv.
Jag förbehåller mig dessutom rätten att ha ett horn i sidan till sångaren Phil Anselmo, som vid flera tillfällen har skitit i det blåbruna skåpet. De som inte bryr sig kanske lever efter devisen ”Yesterday don’t mean shit”, vad vet jag.
Det går däremot inte att förneka att låtar som ”Suicide note pt. II”, ”5 minutes alone”, ”Walk” och förstås ”Cowboys from hell” besitter en stark dragningskraft. Även i åldrad paketering, och även med ersättarna Charlie Benante och Zakk Wylde som trots allt gör ett utmärkt jobb med att förvalta den digra groove metal-skatten.
Den sistnämnde får gudskelov inte ett enda gitarrsolo. Bara det är att hurra för.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik