Gustaf Norén har gjort årets modigaste skiva
Så många plus får ”Dala Floda”
Publicerad 2024-11-08 07.00
ALBUM På solodebuten hittar den forne Mando Diao-sångaren Gustaf Norén hem i en kristen folkpop någonstans i gränslandet mellan The Supreme Jubilees och Alf Robertson.
”Dala Floda” är årets modigaste svenska skiva.
Chris Martins otäcka fall och här är nya jokern i Paradise Hotel – här är veckans nöjessnackisar
Gustaf Norén
Dala Floda
Farmor
FOLKPOP Gustaf Norén får mig ofta att tänka på ”Zoolander”-citatet ”Doesn’t anybody notice this? I feel like I’m taking crazy pills”.
Många tyckte säkert att Borlänge-artisten var just galen när han 2015 – efter 13 år i ett av Sveriges mest framgångsrika band – berättade att han inte längre var en del av Mando Diao under en intervju med Filip och Fredrik. För att, skulle det visa sig, flytta hem till gården i Dalarna, hänge sig åt folkmusik och försörja sina fem barn som musiklärare på högstadiet.
Jag har svårt att tänka mig ett rimligare beslut och ett renare syfte. Hur kommer det sig att inte fler bryter med det bedagade rockstjärnekonceptet och den logaritmfixerade musikbranschen?
Efter sin exit ur Mando Diao har Gustaf Norén gjort både album, tv-program och julkonserter med lillebror Viktor Norén. Men ”Dala Floda”, döpt efter platsen där studion ligger, är faktiskt hans första soloskiva. Musiken är bland annat producerad av Björn Olsson (Mando Diaos Fröding-album ”Infruset”, Håkan Hellström med flera).
”Dala Floda” hämtar sin näring ur spelmanstraditionen, där processen är viktigare än produkten. Det är musik som utspelar sig på morgonen snarare än på kvällen. Titelspåret får sätta tonen med överjordiskt vacker folkmusik. Som dimma över en spegelblank sjö.
Genom att ta ett stort kliv från den rådande rockens konsensus och den sekulariserade samtiden når Gustaf Norén fram till det rena och obefläckade uttryck som jag inbillar mig att han så länge har sökt. Han blandar bibliska anspelningar med naturromantik, akustiska instrument med retroklingande elektronisk musik.
På solodebuten känns det som om 43-åringen har spenderat det senaste decenniet med att, likt i filmen ”Eternal sunshine of the spotless mind”, radera sitt musikaliska minne. Och tagit på sig ett par rejäla skygglappar. Radion är avstängd, Spotify-kontot uppsagt. Inget får läcka in. Blott en 93-årig granne tittar förbi med sin fela för kaffe, bullar och några pålägg.
I stunder glider Noréns röst paradoxalt nog över i Gallagher-esque attityd – men ju längre ”Dala Floda” lider desto mer lyckas han borsta av sig det sista dammet från Reeperbahn.
I balladen ”Utan dig” uppnår Borlänge-sångaren en subtil motsvarighet till The Supreme Jubilees gospelklassiker ”It’ll all be over” från 1979. I påföljande ”Zosima” kommer någon – granne, lokal pastor? – in för att milt predika över mjukt piano. ”Eddie Meduza” för tankarna till Alf Robertsons ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin”, lika skör och befriad från attityd.
När musikläraren i mollstämda ”Bara bena bär” ställer sig bredvid – förmodar jag – sina barn eller sina högstadieelever hittar han en ödmjuk och diametral motsats till Mando Diaos kaxiga skinnjackerock.
Och när Norén knyter ihop sin midsommarkrans till musik med visan ”Krondans” sätter han punkt för en både personlig och lekfull vision. Jag vet att det aldrig var produkten som räknades – men han kan ändå unna sig en lång vilodag, för att låna ett norénskt ord. ”Dala Floda” är årets modigaste svenska skiva.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
22. Låt Selena Gomez vara gasig i magen