En berg- och dalbana med Dream Theater
Publicerad 2023-02-07
KONSERT Ibland är gåshuden så stark att den kan skära genom glas.
Andra gånger känns upplevelsen lika rafflande som att pilla bort en gammal sårskorpa.
Dream Theater är som alltid en omtumlande liveakt.
Dream Theater
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Runt 2 500 personer. Längd: två timmar. Bäst: ”A view from the top of the world” är en praktfull pärla som borde bevaras på museum jämte hope-diamanten. Sämst: James LaBrie, tyvärr. Sångaren är gruppens akilleshäl live, även om han verkligen är på alerten i afton. Fråga: Apropå just det, varför sänker de inte tonarten i låtar som LaBrie inte längre klarar av att sjunga?
Talang och förstklassig teknik är inte en garanti för en bra spelning. Efter Mike Portnoys avhopp för tretton år sedan blev det uppenbart att Dream Theater kollektiva kompetens inte alltid räcker till för att underhålla en publik från start till slut. Utan ex-trummisens karisma och stora scenpersonlighet, som i 25 år fungerade som bandets ryggrad, förvandlades det amerikanska progmetalbandet till en tämligen tråkig liveakt.
Den senaste påminnelsen på svensk mark ägde rum i maj förra året i Partille Arena. Som vanligt bjöd kvintetten på en snygg och ståtlig uppvisning i komplexa arrangemang och gudabenådade gitarrmelodier, men i sina svagaste stunder kändes det lika roligt som när man pillar sönder en gammal sårskorpa.
Historien upprepar sig till viss del i kväll.
Basisten John Myung, gitarristen John Petrucci och keyboardisten Jordan Rudess försvinner omedelbart in i sina respektive mentala världar där ingen utomstående släpps in. Ögonkontakten och interaktionen med publiken förblir minimal. Eller som i Myungs fall – obefintlig.
Det är inte det mest rafflande dessa väggar har skådat. Så sent som för två veckor sedan satte Viagra Boys lokalen i gungning och innan pandemin visade Till Lindemann och Peter Tägtgren pillerpoppande anus och fladdriga blygdläppar på storbildsskärm.
Men en del talar trots allt till bandets fördel.
”Answering the call”, ”Sleeping giant” och “The alien” från utsökta ”A view from the top of the world” har omedelbar dragningskraft och överskuggar ”Six degrees of inner turbulence”-sviten med råge.
Mike Mangini hamrar på trumsetet som om han hade lika många lemmar som den hinduiska guden Shiva.
Och med hjälp av sina timmerstockar till överarmar frambesvärjer Petrucci storslagna gitarrmelodier som tar sinnet till fjärran platser. Det ena vackrare än det andra.
LaBrie är dessutom ovanligt pigg, glad och skämtsam. Faktum är att frontmannen inte alltid lämnar scenen under instrumentala partier, som är brukligt. Många gånger skuttar han runt, gestikulerar med armarna i yviga gester, kastar runt hårsvallet som ett brunstigt sto eller dansar i takt till sina bandkamraters komplicerade rytmer. Det väger upp när rösten sviker, vilket den tyvärr gör rätt så ofta. 59-åringens stämband tar storstryk i låtar som ”Caught in a web”, ”6:00” och ”Solitary shell”. I ”Pull me under” får de otaliga falsetthöjningarna rent av smärtsamma resultat. Gruppens i särklass största hit slaktas bortom oigenkännlighet.
Men vad som än händer – eller inte händer – på scen står den hängivna publiken som små ljus med änglars tålamod. Till och med när bandet avrundar med ”A view from the top of the world” och ”The count of Tuscany”, två epos på 20 respektive 19 minuter. Men så har de också giganter fram sig. Om än med skavanker och tillkortakommanden som liveband.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik