Anne-Lie Rydé svävar ovanför allt i ”Diggiloo”

Per Magnusson recenserar premiären på Hooks herrgård

Per Magnusson

SHOW I 20-årsjubilerande ”Diggiloo” förenas artister från vitt skilda generationer i ren och okomplicerad sångglädje. Hierarkier går upp i rök och gemenskapen lyser igenom.

Men en av dem svävar lite ovanför allt annat: Anne-Lie Rydé.

Diggiloo
Plats: Hooks herrgård, Hok. Publik: 3 800. Längd: 3 timmar och 30 minuter med korvpaus i mitten. Bäst: Anne-Lie Rydé i ”Du ser en man” och ”Segla på ett moln”. Sämst: Fingertoppar som fryser.

HOK. Herrgården ligger vackert i de småländska skogarna. Vägen dit kantas av upphörda viltstängsel. Namnen som läses upp på bussen är en enslig attraktion i sig: Krängshultsvägen, Ödestuguvägen. En papperslapp på hållplatsen annonserar nästkommande publikmagnet: traktorrace i Hylletofta. Hit har några av Sveriges mest folkkära artister tagit sig för en premiär.

Det är lite synd om ”Diggiloo”-människorna, som kommer konkande på campingstolar och lantchips. Fjorton grader och regntunga skyar är inte vad man önskar sig när man bokar biljett i februari. ”Mitt i sommaren och dunjacka på”, konstaterar en man krasst.

De är verkligen vansinnigt många, är första intrycket när samtliga tolv artister intar scenen. Särskilt fascinerande är att se, säg, ”Idol”-vinnaren Nike Sellmar bredvid Anne-Lie Rydé. I ”Diggiloo” förenas artister från vitt skilda generationer i ren och okomplicerad sångglädje. Hierarkier går upp i rök och gemenskapen lyser igenom när artisternas samlas för gemensamma nummer.

Showens pratande pausfågel är denna gång komikern Daniel Norberg, som är rolig när han ger ukrainska Maria Sur svensklektioner och lär henne namnet på Andreas Lundstedts band (”Alkisar”) eller när han spelar brinnande säckpipa.

Allt sitter ihop synnerligen snyggt, premiärnerver är lika bortblåsta som den blå himlen. Även det generösa bandet vävs in i spektaklet, när man minst anar det har man en trombonist i nyllet nere på gräsplanen.

Andreas Lundstedt dammar av sin George Michael-hommage från i fjol. Efter en trevande inledning växer även Thomas Di Leva in i föreställningen i en Birgit Friggebosk ”Vi har bara varandra”. Och i andra akten lyckas John Lundvik till och med sjunga fram solen i ”Too late for love”.

Ynglingar som bondar över ”Idol”-resor i all ära, men det är tur att Anne-Lie Rydé finns. Hon berättar om ett möte med Burt Bacharach på Grand Hôtel 1997, och gör sedan en bedårande hyllning till honom, men också Svante Thuresson, i ”Du ser en man”. Ingen annan har en chans mot sångerskans lyskraft. Efter 45 år som ”scenarbetare” behöver hon bara skrocka ”jaja” för att få applåder. Den Gessle-skrivna ”Segla på ett moln” är också smått hypnotiserande och faktiskt kvällens enda nummer som låter modernt.

Vid sidan av Rydés rutinerade charm är Maria Sur det största utropstecknet. Hon bjuder till exempel på en sprudlande ”Främling”, kryddad med underbar ukrainsk brytning.

”Diggiloo” är inte bara Sveriges mest långlivade turné – också Sveriges längsta. Tre timmar kan ge vem som helst plastsmak i baken – oavsett antal ”Diggiloo”-filtar. Konceptet rymmer allt från Bon Jovi-ballader i Broadway-tappning via David Bowie med såpbubblor till producenten Lasse Holms i sammanhanget oundvikliga pizzahit ”Canelloni macaroni”. När man inte trodde att Holm och gänget kunde trolla fram fler nummer ur hatten kommer en videohälsning från bröderna Herreys.

Allt avslutas sedan finstämt med ”Allt ljus på mig” där hela ”Diggiloo”-gänget samlas runt flygeln och håller om varandra som ett enda stort Band Aid.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik