Dylans 80-tal i fylligare och mer försonande ljus
Uppdaterad 2021-09-19 | Publicerad 2021-09-17
BOX Nya boxen ”Springtime in New York” är inte den starkaste i ”The bootleg series” men ger en både underhållande och mer försonande bild av Bob Dylans tidiga 80-tal.
Bob Dylan
Springtime in New York: the bootleg series vol 16 (1980-1985)
Columbia/Legacy/Sony
ROCK Första halvan av 80-talet var en vilsen period för Bob Dylan. Med 1981 års album ”Shot of love” hade han börjat leta sig ut ur det som brukar kallas hans kristna period men den nyblivne 40-åringen famlade efter ny riktning i både livet och karriären och kände sig desillusionerad av Ronald Reagans Amerika.
MTV, synthar och digital inspelningsteknik hade dessutom kommit in och skrivit om reglerna för musikbranschen och veteranen funderade på hur han kunde fortsätta hålla sig relevant.
Några år senare, runt 1988 års album ”Down in the groove”, var han rentav så trött på musiken att han seriöst övervägde att lägga av, innan han träffade producenten Daniel Lanois och hittade tillbaka till både lusten och relevansen med klassikern ”Oh mercy”.
Därmed alls icke sagt att Bob Dylans 80-tal saknade konstnärligt värde. ”Infidels” blev en stor framgång hos kritikerna när skivan släpptes 1983, och långt ifrån bara för att den betraktades som en återkomst till den sekulära musiken.
På det delvis Mark Knopfler-producerade albumet fanns ”Jokerman” och ”Sweetheart like you”, och när första ”Bootleg series”-volymen dök upp 1991 visade det sig att sessionerna även hade fött mästerverket ”Blind Willie McTell”.
”Infidels”-turnén tog dessutom Dylan till Ullevi i Göteborg för första och hittills enda gången i juni året därpå.
Med ”Empire burlesque” hemföll den annars så ”live i studion”-orienterade Dylan till de produktionstrender som fått så mycket musik från 1985 att åldras illa men plattan rymde icke desto mindre både ”Emotionally yours” och ”Dark eyes”.
Den som alltid gediget paketerade 5 cd-boxen ”Springtime in New York” hakar i fyra år gamla ”Bootleg”-volymen ”Trouble no more" och presenterar via 57 outtakes, alternativa versioner och replokaltagningar en alternativ och fylligare bild av Dylans tidiga 80-tal.
Dels i form av en lång rad oväntade, spontana och underhållande covers, som Dylan gärna bröt av med i studion för att komma i rätt stämning. Allt ifrån Neil Diamonds ”Sweet Caroline” till Temptations ”I wish it would rain”. Tolkningen av ”This was my love” är första indikationen på den Frank Sinatra-bonanza som Dylan skulle ägna sig åt flera decennier senare.
Men den stora behållningen är de produktions- och arrangemangsmässigt nedstrippade versionerna av albumspåren från perioden, som visar hur mycket bättre inte minst ”Empire burlesque” hade kunnat låta i en mindre teknikängslig tid.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik