The Tallest Man On Earth skapar vacker men bekant nostalgi
Publicerad 2019-04-19
ALBUM På sitt femte album går The Tallest Man On Earth tillbaka till sina rötter och blir mer nostalgisk än nyskapande.
The Tallest Man On Earth
I love you, it's a fever dream
Dead Oceans/Border
ROCK/FOLK I inledande ”Hotel bar” sitter Kristian Matsson i en taxi för att fly hjärtesorgen. Jag slås av hur annorlunda han låter, den nasala rösten är nästan helt borta.
Men mycket känns ändå igen.
Sedan debuten har The Tallest Man On Earth varvat mellan influenser och stilar. Han har jämförts med Bob Dylan och Paul Simon och gått från små, ensamma produktioner med en enda gitarr till sällskap av körer, banjos och stråkar.
Nu går Matsson tillbaka till sina lågmälda rötter.
Albumet är hans första på fyra år. Det är skrivet och producerat av musikern själv och har spelats in i hans lägenhet i Brooklyn. Produktionen påminner om de raspiga inspelningarna på det elva år gamla debutalbumet.
Förutom den stora rösten står gitarren i fokus. Ibland får den sällskap av ett munspel eller ett lågt klingande piano, som i ”The running styles of New York”, ”Waiting for my ghost” och ”There's a girl”.
Men ”I love you, it's a fever dream” känns ibland som en repris. I texterna finns Matssons ångest över det förflutna och hans välbekanta reflektioner av gamla minnen och relationer.
I ”What I've been kicking around” blickar han sorgset tillbaka på åren som aldrig kommer tillbaka. Vemodet i den plockade gitarren är nästan hjärtskärande:
”Time has never been so kind/The naked spring, the weightless songs/And the memories of being young”.
Det är vackert men känns mer nostalgiskt än nyskapande. När det avslutande titelspåret tonar ut lämnas jag med en längtan efter något nytt.
BÄSTA SPÅR: ”What I've been kicking around”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik