Känns som en blek skugga av sitt forna jag

Sofia Bergström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-06-09

Så bra var årets Sweden Rock Festival – Aftonbladets reporter sammanfattar

SWEDEN ROCK

Mina farhågor var befogade.

Årets festivalupplaga känns som en blek skugga av sitt forna jag.

Om än med några doser av trevligheter och nöje.

NORJE. Saker och ting kan vända fort.

Förra årets festival var i mina ögon en regelrätt dundersuccé.

Iron Maiden fick mig att avlossa femplus-kanonen för första gången sedan jag tillträdde som Aftonbladets hårdrockrecensent, och nytända Judas Priest lämnade nog ingen festivalbesökare oberörd. Förvisso var även en tvivelaktig Ozzy Osbourne i farten, men det är sånt som händer.

2019 års upplaga lämnar däremot en del att önska.

Årets banduppställning kändes på förhand tunnare och mer bakåtsträvande än på länge. Eller kanske snarare osedvanligt tråkig och bekväm.

Och med facit i hand var det ovanligt få spelningar som tog mig med storm. Eller åtminstone underhöll mig från start till slut.

Dessutom ställde Behemoth in sin spelning med kort varsel. Bandmedlemmarna i det polska extrem metal-bandet var tydligen strandade på Frankfurts flygplats. Synd är bara början.

Men myntet har förstås två sidor.

För det första överträffade Kiss mina förväntningar.

Den ikoniska gruppgruppen bjöd på en visuell show enligt konstens alla regler, med eld, blixtar och dunder. Både bildligt och bokstavligt talat.

Och bandmedlemmarnas respektive insatser pendlade mellan helt okej till hyfsat bra.

Paul Stanleys pipa är förstås inte vad den en gång har varit. Frontmannen förlitar sig numera på desto mer körsång och förinspelad sång. Exakt hur mycket lämnar jag osagt. Det vet bara bandet och deras crew.

Däremot kan jag lugnt påstå att fredagens spelning inte bjöd på plågsamt uppenbar lipsyncing á la Britney Spears eller Mariah Carey. Tack och lov.

Torsdagens utbud var dessutom sprängfyllt med spännande akter. Faktiskt till den grad att jag missade flera spelningar på grund av olyckliga krockar eller frenetiska skrivsessioner i presstältet.

Slayer stod förstås också för en sjuhelsikes avslutningsshow. Dock förväntade jag mig inget annat än stordåd från dessa thrash-veteraner.

Om festivalen i stort skulle betygssättas hade snittbetyget som jag har strösslat ut i mina recensioner kommit väl till pass – en stabil trea.

Precis som många av årets bokningar – Kiss, Def Leppard, UFO, Saxon, Hammerfall, Uli Jon Roth och Axel Rudi Pell – har festivalen sett både sämre och bättre dagar. Passande – eller ironiskt – nog.

Men precis som solen har sina fläckar får Sweden Rock lov att ha en svacka mellan varven. Det är trots allt Sveriges bästa festival.