Magert och svajigt utbud på årets Sweden Rock Festival
PÅ VÄG TILL NORJE. Årets Sweden Rock Festival riskerar att bli ett fisljummet mellanår.
Men jag har gärna fel.
Alla korten på bordet – årets lineup på Sweden Rock Festival är långt ifrån brännande het.
Festivalens stora dragplåster – Kiss, Def Leppard och Ritchie Blackmore’s Rainbow – har inte skapat spännande musik på flera decennier. Och deras liveframträdanden är lika opålitliga som SJ:s tågtabell.
Det är exempelvis med skräckblandad förtjusning som jag räknar ner till fredagens show med Kiss. Den ikoniska rockgruppens senaste spelning på Sweden Rock blev som bekant ett smärre fiasko.
Och rocklegenden Ritchie Blackmore har knappast blivit känd för en karismatisk eller inbjudande scenpersonlighet.
Mer spänning på mindre scener
Men om vi bortser från bokningarna till festivalens största scen känner jag mig desto mer hoppfull.
Under Slayers sista spelning i Sverige råder obligatorisk närvaro.
Likaså när den polska extrem metal-akten Behemoth intar Rock Stage på lördag, gissningsvis med en sjuhelsikes stabil liveshow.
Tillförlitliga At The Gates och Arch Enemy lär inte heller göra någon besviken.
Och så fort tillfälle ges rekommenderar jag en sväng förbi 4Sound- eller Rockklassiker-scenen för att spana in framtidens hårdrocksband – Cobra Cult, Electric Hydra, Hällas, Scarlet för att nämna några.
Dessa yngre löften drar dessutom ner medelåldern med hästlängder.
Mer än hälften av banden i uppställningen debuterade på 90-talet, och bland årets headlineakter är snittåret för skivdebut 1976. Det här har bland annat Musikguiden i P3 uppmärksammat – och problematiserat – i flera poddavsnitt.
Men i år, när musikutbudet känns tämligen magert, är nostalgi och gamla meriter trots allt Sweden Rocks främsta säljargument.
Blir gärna motbevisad
Med tanke på förra årets upplaga, som toppades med drömbokningen Iron Maiden och ett nytänt Judas Priest, tvivlar jag starkt på att årets festival kommer bli lika minnesvärd.
Men med det sagt blir jag gärna motbevisad.
Jag hoppas att Def Leppards sockersöta hårdrock ger mig gåshud och inte karies.
Jag hoppas att Kiss tar revansch och att Paul Stanleys pipa håller hela vägen.
Och jag hoppas att Ritchie Blackmore’s Rainbow avslutar festivalen med buller och bång på lördag.
