Thåström sjunger med hela hjärtat
Publicerad 2022-03-19
Thåström
Plats: Fyrishov, Uppsala. Publik: 2 500 (slutsålt). Längd: 2 timmar och 10 minuter. Bäst: Oavgjort mellan ”Fanfanfan”, ”Som mästarna målat himlen” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”. Sämst: Snålt med sämre stunder.
KONSERT Thåströms turnépremiär är ofta någonting utöver det vanliga. Varje låt slutar i ett känslosamt klimax och sångaren sjunger ständigt som om ingen stavelse får gå till spillo.
UPPSALA. Det går en varm röd tråd genom Thåströms tre senaste album. ”Den morronen”, ”Centralmassivet” och fyra månader gamla ”Dom som skiner” tar alla avstamp i innerliga vardagsbetraktelser. Thåströms blick på omvärlden har i fyra årtionden varit unikt omskakande men de intima livsskildringarna har träffat hårdare för varje album.
Oavsett om han sjunger om att bryta upp och länga efter någon ny, höra grannarnas bravader genom väggarna eller fastna lite för länge framför lapparna på kylskåpsdörren.
Förväntningarna på hur orden kommer att landa live infrias redan i inledande ”Isbergen”. ”Sju önskningar får man” sjunger han, böjer sig ner på knäna och skriker spontant ut i mikrofonen. ”Ah!”. Han gör ofta så gör när känslorna blir för stora. Det är rätt och nära och desperationen känns påtaglig.
Scenspråket är intensivt och snudd på frenetiskt. Thåström rör sig hastigt fram och tillbaka över scenen och gestikulerar vilt med armarna i luften. Men även i de lugnare stunderna känns han lika övertygande. Varje gång han förbannar sig själv över den förlorade kärleken i ”Fanfanfan” känns uppgivenheten starkare. Vid slutet av låten står han med hela sin tyngd på stativet, som för att orka.
Som liveartist är det Thåströms mest imponerande egenskap, han slutar aldrig att sjunga sitt allra yttersta. Ingen känsla eller stavelse får gå förlorad. I kväll känns det kanske extra påtagligt under Imperiets ”Kriget med mig själv”, som förstärks till publikens allsång och jubel.
Slutet av ”Som om mästarna målat himlen” är i sin tur något utöver det vanliga. Thåströms skriker gång på gång ut i affekt och sjunger så att han nästan faller ner på knä. Det går knappt att se honom från lokalens bakre rader.
Musikerna som gör honom sällskap fördubblar inlevelsen. Det uppgivna instrumentala partiet i ”Slickar i mig det sista” skapar jubel helt på egen hand. Likaså uppbyggnaden i ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”. Under låtens sex minuter rör sig Thåström som en virvelvind.
”I hans trädgård går det två vägar fram”, vrålar han och vevar stativet omkring sig, ”Och en går till himlen, och en går rakt ner”.
Ingen sjunger om sorgen som Joakim Thåström.
