Ett tungt samarbete utöver det vanliga
Publicerad 2021-11-19
ALBUM Hardcorebandet Converge och singer-songwritern Chelsea Wolfe går samman för att utforska nya uttryck.
Tillsammans blir de starkare än någonsin.
Converge feat. Chelsea Wolfe
Bloodmoon: I
Epitaph/Playground
METAL Fler kockar behöver inte nödvändigtvis betyda sämre soppa.
Metalscenen har sett sin beskärda del av lyckade samarbeten. Inte minst på senare år med koalitioner som Cult of Lunas och Julie Christmas ”Mariner”, eller fjolårets möte mellan singer-songwritern Emma Ruth Rundle och sludgebandet Thou på ”May our chambers be full”.
Precis som det sistnämnda exemplet såddes fröet till Converges och Chelsea Wolfes samverkan tack vare den nederländska festivalen Roadburn, som uppmuntrar till synes omaka akter att slå sig samman för exklusiva scenframträdanden.
Amerikanarnas partnerskap har nu tagit form på skiva, tillsammans med Wolfes låtskrivarpartners Ben Chisholm och Stephen Brodsky.
När de möts långt utanför sina bekvämlighetszoner – hardcore respektive gotisk rockprosa – uppstår något särdeles unikt och uttrycksfullt. Ett slags organiserat kreativt kaos som ingen av de inblandade hade lyckats åstadkomma på egen hand. Och som är rent av omöjligt att genreplacera.
”Bloodmoon: I” är en hårresande hybrid som sömlöst och självsäkert slingrar sig fram genom garagerock, doom, hardcore, grunge, punk, post-metal och gothrock.
Trots att skivan skapades och spelades in på olika håll och kanter känns det som att de tillsammans vridit och vänt på varje ton och stavelse. Varje sekund känns välavvägd.
”Bloodmoon: I” blir därför kraftfullt känslosam, i både text, atmosfär och arrangemang.
Ormen återkommer som symbol för att skildra svårigheter, samvetskval eller personer som sårar. Och ”Daimon” är en av flera låtar som är omsvept i dunkel framtidstro: ”Your children will answer for your crimes/Faith won’t be denied.”
Kontrastrik växelsång och dramatiska upptrappningar, som ofta bärs upp av strängar, piano och synth, bäddar för utomkroppsliga upplevelser. Låtar som ”Viscera of men”, ”Blood moon” och ”Coil” är särskilt drabbande. Efter några lyssningar känner jag mig så knäsvag att jag närsomhelst faller ihop som en fällkniv.
Albumtiteln insinuerar att det kommer mer. Hjärtat börjar rusa iväg av blotta tanken.
BÄSTA SPÅR: ”Coil”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik