Jack White skakar liv i rocken ännu en gång
KRÖNIKA När Jack White smyger ut ett album som kan vara det bästa han har gjort sedan White Stripes och hastigt och lustigt blir klar för Way Out West känns den gamla rocken plötsligt roligare än på väldigt länge.
Men så är ju den egensinnige entreprenören bättre än de flesta på att förstå en av musikens viktigaste ingredienser: mystik.
Det brukade inte bara vara viktigt vem som gav ut något utan också var det kom ut. På den tiden som fysiska skivor alltjämt dominerade kunde man som musikälskare bygga upp ett nästan lika passionerat förhållande till de bästa skivbolagen och dess visioner som till skivorna de släppte.
Etiketter som Stax, Elektra, Stiff, Creation eller 4AD stod för något. Du kunde nästan köpa en platta utan att veta något om bandet när den gavs ut av ett bolag du gillade.
I streamingeran när all musik finns på samma ställe och förpackas på exakt samma sätt raderas i princip skillnaden mellan olika skivbolag, de flesta tänker sannolikt inte ens på vilket bolag som ligger bakom.
Vilket givetvis kan leda till ett mer fördomsfritt musiklyssnande – bäst låt vinner – men för oss som brukade gilla att omfamna hela kulturen kring musiken har ofrånkomligen en del av mystiken gått förlorad.
Det är i sådana lägen vi ska vara tacksamma för figurer som Jack White, som i början av millenniet inte bara lyckades göra garagepunkig bluesrock till något kommersiellt gångbart med White Stripes. Han plöjde dessutom ned sina ”Seven nation army”-miljoner i skivbolagsimperiet Third Man Records, som med eget presseri, egna butiker och knivskarpa idéer kring formgivning nästan gick att se som ett slags konstinstallation.
Det fina med White är att han absolut inte är någon bakåtsträvare, han ser bara till att försöka behålla allt det där som han gillar med skivor.
Fredagen den 19 juli lät han skicka med en vinyl med helvitt omslag, vit etikett och texten ”No name” som enda information gratis i kassen till alla som handlade i någon av hans Third Man-butiker.
När ryktet spreds om att det var ett nytt Jack White-album uppmanade multibegåvningen från Detroit dem som hade skivan att dela den på nätet. På en konsert i Nashville någon vecka senare fanns en version med omslag och låttitlar till salu.
Nyss blev det dessutom klart att White hoppar in istället för Queens Of The Stone Age på Way Out West i Göteborg på torsdag, och det känns som en extremt vältajmad bokning.
”No name” är nämligen det bästa Jack White-albumet på väldigt länge.
Efter en del experiment och friare akustiska utflykter på de senaste skivorna återvänder White till att skriva primalcatchy garagebomber. Hör till exempel ”That’s how I’m feeling” eller ”Rough for rats (if you’re asking)”.
”Archbishop Harold Holmes” är ett slags tungt riffande rap-predikan och ”Tonight (was a long time ago)” en ohämmad Led Zeppelin-bonanza dränkt i whiteskt egensinne. Spår som ”Bombing out” eller ”Missionary” gör förmodligen kompisarna i The Hives avundsjuka på men i ”Morning at midnight” snor White faktiskt några Fagersta-tricks.
Albumet är 42 minuter skamlöst underhållande rock’n’roll, och hur mycket jag än gillar Whites undergroundambitioner blir det givetvis ännu roligare i dag när skivan släpps ”på riktigt” på streamingtjänsterna.
4 tips: Nygammal indiepop och americanaklenoder
Kacey Musgraves gräver djupare
Ett av vårens finaste album var Kacey Musgraves ”Deeper well” men trots att en av mina få anmärkningar var att skivan kanske kändes lite lång är det ändå goda nyheter att Nashville-sångerskan nu bygger ut de 14 låtarna med ytterligare sju. Särskilt som smakprovet ”Irish goodbye” visade sig vara ännu en akustisk balladpärla. Den nya versionen ”Deeper into the well” släpps i dag.
Strålande indiepop med The While
Har på senare år tjatat en del om Bergen, bandet där Fredrik Norberg från Popsicle gjort känsloladdad gitarrock på svenska. Nu har han även dragit ihop ett nytt projekt på engelska som heter The While och är mer pop. Två singlar finns hittills ute och en tredje, ”The beach”, kommer i dag. Ingen som gillade Norbergs låtar i Popsicle bör missa. På tal om Popsicle spelar de albumklassikern ”Lacquer” i sin helhet på Slaktkyrkan i Stockholm 26 september.
Gammal pop, ny energi
Något nytt händer alltid när nya generationer upptäckter musik som är äldre än de själva och försöker göra samma sak. Vet inte om det är en trend men på kort tid hittar jag tre singlar med 90-talister som alla verkar ha snöat in på brittiskt 80-tal som The Cure, Lloyd Cole och inte minst The Smiths. Lyssna (till exempel i min bäst just nu-lista) på australiensiska Radio Free Alice i ”Johnny can you call me”, skotska Hamish Hawk i ”Men like wire”och amerikanska Brigitte Calls Me Baby i ”Pink palace”.
Welch och Rawlins återvänder
Vissa nyheter blir man lite extra glad av. Som att det den 23 augusti kommer ett nytt album med Gillian Welch och David Rawlings. Det heter ”Woodland” och är döpt efter parets egen Nashville-studio som förstördes i en tornado 2020 och som de ägnat mycket tid åt att ge nytt liv. Albumet är det första med nya låtar från Welch på 13 år och softa singeln ”Empty trainload of sky” bekräftar att vi fortfarande har att göra med sann americana royalty.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik