Swedish House Mafia bjuder på närtidsnostalgi
Publicerad 2019-05-03
KONSERT Tiden har krympt. Återföreningar kräver inte längre oceaner av den.
När Swedish House Mafia ställer sig på Tele 2 arena är det i lyxigare skrud, men i musiken känns det som i går.
Swedish House Mafia
Plats: Tele 2 arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: Den visuella upplevelsen är obestridlig. Sämst: Om inte SHM vill sluta som den populära dansmusikens Guns N’ Roses kommer de att behöva en ny riktning.
Internet har banat väg för ett nytt fenomen inom popmusiken: närtidsnostalgi. Sajter gör en stor affär av att det var, typ, två år sedan ett betydande album släpptes.
Den hetsiga tidsandan, med en aldrig sinande rädsla för att bli bortglömd, har gjort det möjligt för Swedish House Mafia att återförenas – bara sex år efter att de splittrades.
Vintern 2012 tog Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell farväl med tre utsålda konserter på Friends arena. Jag såg den sista; ett enda långt crescendo i versaler.
Hur går man vidare efter ett sådant?
Återföreningar är som regel en dålig idé, undantaget när det handlar om någon form av läkeprocess, om vänskapsband som ska lagas. Pengar är det mindre smickrande, men desto vanligare skälet.
Vad som sas bakom dörrarna till hotellrummet som Swedish House Mafia typiskt maffia-likt åt middag på en tid före den första återföreningen på Ultrafestivalen i Miami i fjol vet bara medlemmarna själva.
På en presskonferens i oktober pratades det om att det gått tillräckligt lång tid, att det här var någonting som de var skyldiga sig själva och fansen, men också att dålig stämning rådde i bandet kring uppbrottet. Och att de stundande tre konserterna skulle bli de största trion någonsin gjort.
Utanför Friends: den uppdämda energin från sex års brist på rejvande. Öl i plastglas. Fotbollshejaramsor.
Att säga att den visuella inramningen inte är mäktig vore som att skratta en alptopp rakt upp i ansiktet. Den största bioduk Stockholm skådat. En ramp som ser ut att sväva fritt i luften. Vid ett dj-bås – förlåt, ett enormt skrivbord – står kvällens tre huvudpersoner. Alla i svarta kläder av olika snitt. Stadiumhousens tre musketörer, framför freskomålningar, som återuppståndna från det döda för att rädda en genre.
Det har hänt en del i popmusiken på det dryga halvdecennium som housemaffian varit borta. Avicii, genrens största och mest begåvade artist, har lämnat oss. Listorna är inte längre präglade av edm-pop. Soundcloud-rap och k-pop har tagit över strömningstjänsterna.
Musikaliskt bryter Swedish House Mafia inte mycket ny mark i kväll. Även om de remixar några av sina största hits till oigenkännlighet och det stundtals går att ana någonting mer nyanserat i musiken. Men i huvudsak alternerar de fortfarande mellan sin röjiga version av dansmusik skräddarsydd för arenor och några av det tidiga 10-talets mest strömmade edm-refränger. Vilken roll och relevans Swedish House Mafia har 2019 återstår att se när, och om, de bestämmer sig för att ge ut ny musik.
I kväll lever de på gamla meriter. Vilket naturligtvis är exakt vad alla vill.
Stora drömmar, eskapism, du och jag mot världen-romantik.
En ”Antidote” med en årsförbrukning av eldsprutande specialeffekter.
Men frågan är om det inte är popkänslan som trots allt är trions största arv. Det är melodierna som ringer kvar efter konserten, med den nostalgiska ”Don’t you worry child” och studenthymnen ”Save the world” som kronor på verket.
– Have you ever had a fight with a friend? And you can’t even remember what the fight was about? frågar Axwell i slutet av konserten – på engelska, med hänsyn till tillresta, internationella fans.
Turnéromantiska bilder från världens alla hörn visas på skärmen. Bus på stränder, tatuerade armar, svettiga gruppkramar.
Återuppståndelsen är fullbordad.
Fotnot:
Swedish House Mafia spelar på Tele 2 arena även i kväll och på lördag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik