”Jag var musikaliskt deprimerad”
Nisse Hellberg om den tillfälliga svackan, nya albumet och planen för Wilmer X
Publicerad 2020-08-21
Två resor till Louisiana i den amerikanska södern blev startskottet för Nisse Hellbergs nya album. Väl hemma spottade han ur sig en rad låtar som sjöd av cajun, zydeco och swamp pop.
I sann New Orleans-anda fick skivan dessutom heta ”Goda tider rullar in”.
– Det är en from förhoppning om att vi inte ska ge oss. Jag tror att den här dystopiska inställningen som sprider sig är direkt farlig.
Ända sedan den mångårige Wilmer X-ledaren Nisse Hellberg lät solokarriären bli huvudsysslan med albumet ”Snackbar blues” för 14 år sedan har han för varje album försökt hitta en ny skruv på sin musik. Förra skivan ”Vägen västerut” tog honom längre åt country än någonsin och den här gången gick den musikaliska resan vidare genom den amerikanska södern, till Louisianas träskmarker.
Badar i zydeco-influenser
”Goda tider rullar in” badar i influenser från zydeco, cajun och det som kallas Louisiana swamp pop. Lustfylld, djupt svängig festmusik med dragspel, fiol och akustiska instrument, främst kanske populariserad i resten av världen av Rockin’ Sidneys ”My toot toot”, som även John Fogerty fick en hit med på 80-talet (den som vill gräva ned sig kollar lämpligen in spellistan ”Louisiana Gold” där Hellberg har samlat sina Louisiana-favoriter).
– Ärligt talat har jag varit lite musikaliskt deprimerad, känt att allting nytt som är bra har någon annan gjort bättre. Du vet, sådär gnälligt som många i min ålder. Men så gjorde jag några resor till Louisiana som fick mig att bli fullständigt frälst av den musiken, det var som en hallelujah-upplevelse.
Vi befinner oss på alla sätt långt ifrån Louisiana, i varsin fåtölj i foajén en trappa upp på Malmö Opera. Trots att Hellbergs intresse för det slags finkultur som normalt bjuds i lokalerna är begränsat känns den välbevarade funkisarkitekturen ändå som en lämplig fond. För även det som denne låtskrivare har gjort till sin gärning är till stor del att bevara och blåsa nytt liv i högst traditionell musik.
Besökte cajunfestival
När han besökte världens största cajun- och zydecofestival i den musikens själva epicentrum, Lafayette, kändes det därför på många sätt som att komma hem.
– Det var bara underbart. När festivalen var slut tidig kväll gick man på någon klubb och så var det samma fiol och dragspel där. Jag försökte se en artist som heter Geno Delafose så många gånger som möjligt. När han spelade på festivalen gick han rakt upp på scenen utan soundcheck, hans andra av tre gig den dagen. Sedan tog vi en taxi till Henderson som ligger några mil utanför, och så spelade han till dans där i tre timmar.
Hellberg kände att han måste hitta ett sätt att använda den positiva energin i sin egen musik.
– Men det var viktigt att det inte blev någon maskerad. Jag ville inte ha kräftor och alligatorer på omslaget, och inte för mycket fiol och dragspel heller, utan jag koncentrerade mig på vad det är som svänger, som är grundidén i den här musiken. Och det är, som jag uppfattar det, något slags nästan absurt repeterande av melodier och korta textfraser som ska fungera till dans.
”Dystopisk inställning”
Albumtiteln ”Goda tider rullar in” är givetvis en passning till New Orleans-klassikern ”Let the good times roll”, men känns möjligen inte som den mest självklara under det märkliga år som är 2020.
Lätt underhållning är det tyngsta som finns. Vi behöver det.
– Kanske borde den ha hetat ”När goda tider rullar in”, för det är egentligen en from förhoppning om att vi inte ska ge oss. För jag tror att den här dystopiska inställningen som sprider sig är direkt farlig. Då säger man att det inte finns något att göra och då kan fel krafter ta makten.
Den texttradition du skriver i har väl på något sätt alltid varit ganska mycket Louisiana och inte minst New Orleans, fast översatt till svenska. Hur vill du att en bra text ska vara?
– För mig ska den ultimata texten ha något slags humor, men man ska ändå känna att det finns passion i det. Hasse och Tage hade allt det där. De ville underhålla men göra det med hjärta och engagemang. Jag tycker att underhållning alltid har setts ned på, och så är det inte bara i Sverige. Men lätt underhållning, brukar jag säga, är det tyngsta som finns (skratt). Vi behöver det.
– Ta cajunmusik till exempel. De sjunger nästan alltid om väldigt enkla teman, hon lämnade mig eller han blev mördad, men det fungerar som något slags besvärjelse. Det är inte så viktigt vad som sägs utan det blir nästan som något religiöst. Nu tuggar vi de fraserna, nu samlas vi kring dem, och så blir det dans.
Klarat coronakrisen bra
Hellbergs teori är att den låga statusen för underhållning helt enkelt beror på att vi i vår del av världen har det extremt bra.
– Det är väl bara i vår mätta kultur som man kan unna sig en massa navelskåderi och tycka synd om sig själv i 45 minuter på en platta. Jag har ibland tänkt att man som ett experiment skulle göra en riktigt dyster platta med bara långsamma låtar akustiskt, lite fioler och en ostämd gitarr i bakgrunden. Det hade blivit fem stjärnor direkt!
Jag är fortfarande väldigt nervös inför varje platta.
Albumet var klart innan coronapandemin bröt ut men Hellberg har klarat våren och sommaren bra, trots en del inställda spelningar.
– Jag kan inte klaga, för det är inte så avgörande för mig som för många andra. Sedan räddades vi också lite av den här streamkonserten som Wilmer X gjorde i våras. Från början handlade det bara om att ställa upp och rädda KB (klassisk rockklubb i Malmö) men det blev en helt otrolig succé. Massor med folk skänkte pengar, så det blev som ett riktigt gage och till och med mer än det.
”Gjorde massor av låtar”
– Sedan fick jag plötsligt en knäpp och började skriva låtar. Det gör jag aldrig om det inte finns en deadline. Men i april gjorde jag massor av låtar bara på några veckor. Så nu tror jag att jag har en platta till, lagom till den här ska komma ut (skratt).
Hur ser framtiden ut för Wilmer X?
– Vi tyckte det var så kul med de här jubileumsturnéerna, först 40-årsjubileet och så körde vi 40 plus också. Så vi ska göra det igen. Men jag kan inte säga när, för det går ju inte att säga någonting om någonting nu.
Men det är fortfarande en renodlad livegrej?
– Nja, jag tror inte att vi kan säga 44-årsturné utan nästa gång måste det nog till något nyinspelat. Men om det ska vara en eller tio låtar, det vet jag inte.
Du har tidigare sagt att solokarriären passar dig bättre än den stora maskin som var Wilmer X när det gick som bäst. Känns det som att det är mindre press nu?
– Ja, men jag är fortfarande väldigt nervös inför varje platta. Fast inte så att det känns som att man går in i någon psykos eller depression, som det kunde göra då (skratt). Jag har heller inte lika mycket att förlora längre som när jag hade en nyfödd bebis och var 32 och bodde i villa. Då fick det inte spricka, liksom. Spricker det nu så har jag ändå haft över 40 års karriär.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären
Wilmer X firar med Mauro Scocco, Thomas Di Leva och Roxette på Grammis-galan 1989
”1989 är detta, det ser jag på den olyckliga kavajen (skratt). Vi älskade varje sekund, för det var ingenting vi trodde skulle hända när vi började. Vi fick tre eller fyra grammisar och jag fick för årets textförfattare 1995. Men sedan dess har varken jag eller Wilmer X ens blivit nominerade. Och det tycker jag faktiskt är helt sinnessjukt, för det visar att Grammis liksom har en agenda. Nu tänker jag inte ens på det och det kommer aldrig att hända. Om jag inte gör den där svåra artistiska plattan då (skratt).”
Releasefest för soloplattan ”Röster från södern” med Peps Persson på Gino i Stockholm 1994
”Jag kände att jag måste få göra något med alla blueslåtar som inte passade i Wilmer så jag frågade Kjell (Andersson, skivbolagslegendar på EMI) om jag kunde få göra en soloplatta. Han föreslog att jag skulle bjuda in Peps, som sjöng på några låtar vilket ändrade allt eftersom allt som Peps rör vid blir så starkt. Jag är väldigt stolt över den plattan. En oväntad succé som sålde lika bra som Wilmer-skivorna.”
Med Per Gessle i det ”fiktiva” 60-talsbandet The Lonely Boys 1995
”Det syns inte så tydligt här men när vi skulle ta pressbilderna tog jag rollen av den i 60-talbanden – det fanns alltid någon – som inte hade vågat ta steget till långt hår. Så jag klippte mig och kammade sidbena. Sedan kommer Gessle ut till fotosessionen med vad som jag uppfattar som sitt vanliga hår, inte mycket 60-tal alls. Orutinerat av mig. Skivbolaget tryckte dessutom upp pappfigurer av oss i naturlig storlek så jag fick stå i skivaffärerna med den där frisyren (skratt).”
Omslagsplåtning till Wilmer X-albumet ”Primitiv” 1998
”Kjell Andersson utsatte Wilmer X för ännu en vidrig omslagfotografering. ’Teknikens under’ var svårtoppat, trodde jag, för då var vi två dagar i Värtans värmekraftverk i fruktansvärd hetta. Men detta var värre. Vi fick ligga i våt kruklera, vilket man blir jäkligt kall av efter någon timme. Dessutom blev det klagomål och vitesbelopp betalades, för när vi duschade kläggade avloppen igen av leran.”
Pausunderhållning i Melodifestivalen med Hasse Andersson 2017
”Ett nervöst ögonblick när man visste att miljontals människor tittade, och då var det ändå bara singback. Men det var jättekul att se Melodifestivalen inifrån utan att behöva tävla, för det vet jag inte om jag hade klarat. Hasse och jag hade precis gjort en julshow ihop då.”