Familjen – Sveriges bästa Karlsson
Uppdaterad 2018-03-03 | Publicerad 2018-03-02
ALBUM Som om The Stone Roses kommit från Hässleholm, bestämt sig för att spela in sitt politiska album och låtit Brian Eno producera.
Ungefär så låter Familjens comeback.
Familjen
Kom
Karlssons Musikkontor
POP ”It began in Hässleholm”.
I nästan ett decennium började Johan T Karlsson, mer känd som Familjen, sina konserter med låten från albumet ”Mänskligheten” (2010), ibland med en skånsk flagga som backdrop.
Men i början av förra året slutade han med det.
Han gjorde det i protest mot att Sverigedemokraterna i Hässleholm tilldelats flera tunga poster i kommunfullmäktige efter stöd av allianspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans med det lokala partiet Folkets väl.
På sin Facebook-sida skrev Johan T Karlsson, som växte upp i Hässleholm och som ofta låtit hembygden spela en stor roll i sin musik, att han ”skämdes ögonen ur sig”.
Singeln ”Rök och speglar” kom till i samband med den händelsen. Ungefär hälften av låtarna på ”Kom” – Familjens första album på fem år – behandlar på ett eller annat sätt SD.
Det börjar dovt, nästan dystopiskt, med en slags undergångssynt, i spåret ”Sverige”.
Känslan är att sitta ensam och frysa på en karg fjälltopp, precis som Johan T Karlsson gör i den Depeche Mode-inspirerade videon till ”Rök och speglar”. En drone-gitarr är det enda som ekar där i det tomma landskapet.
”Sverige” sätter en utmärkt ton för Familjens mest politiska album hittills.
”Med flaggan som ditt sorgeband målar du vi mot dom”, sjunger han i ”Aldrig att jag ska vara tyst nu”.
Sabrina Ibenjellal från Revolution Poetry lägger en feministisk spoken word-vers över ett mjukt house-beat i ”Mandems”.
Och Shout Out Louds Bebban Stenborg sjunger en egenskriven text inspirerad av två syriska flyktingar i ”Allt som ändå var du”.
Rent musikaliskt rör sig Familjen i ungefär samma territorium som tidigare. Men ”Kom” har flera ambienta andhämtningspauser, till exempel svensk-assyriska parhästen Ninsun Polis jazziga ”Kan vi bara låtsas”.
Familjens poppiga sida för alltjämt tankarna till Manchester. Den ständigt arméparka-klädde Karlsson är dokumenterad Stone Roses-fantast. Precis som Ian Brown sjunger han med viskande anslag. Gifter dansmusik med vidögda popmelodier, på ett sätt som påminner om Happy Mondays och New Order. Och han använder sin göingeskånska med samma breda överdrift som Liam Gallagher använder sin Manchester-accent.
Albumet ringer ut som det började – med en hotfull synt i ”Kom, allt är klart”, som en lång, varnande suck inför höstens val.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!