Ett garnnystan av folkhemsklassiker
Uppdaterad 2023-11-17 | Publicerad 2023-10-05
KONSERT Med hjälp av Sven-Ingvars smått hisnande låtskatt och en stor portion osentimental, värmländsk charm blir nya föreställningen ”Personligt” gemytlig och stundtals hjärtknipande.
Sven-Ingvars
Plats: Rival, Stockholm. Publik: 735 (utsålt). Längd: 2 timmar. Bäst: ”Byns enda blondin”, ”Två mörka ögon” och ”Börja om från början”. Sämst: En del av det nya materialet kanske inte är däruppe med bandets klassiker. Fråga: ”Fröken Freken”? Dialektalt dilemma uppstår när Stockholmsdam önskar låt från balkongen.
Sven-Ingvars är mina föräldrars musik, mer än någonting annat. När jag hör bandets 60-tal ser jag mamma och pappa bugga i en folkpark som unga. I kväll är scenens backdrop ett svartvitt fotografi av ett vardagsrum. Pianot, vitrinskåpet och den knarriga tapeten sätter en perfekt ton innan bandet gör ödmjuk entré genom publiken.
I smalt skuren kostym övertygar Oscar Magnusson från start. Han sjunger med nerv och inlevelse och sättet som han liksom bär pappa Sven-Eriks musikaliska arv på kan bara beskrivas som rörande.
De fem skägg-, hatt- och glasögonprydda herrarna i Sven-Ingvars anno 2023 spelar med rutin, sväng och lyhördhet. Några av de nya låtarna kanske väger ganska lätt mot klassikerna, men bandet slår verkligen in dem i lyxförpackning. Tvärflöjt, slidegitarr, flygel, Rhodes-piano, kontrabas, saxofon och dragspel. Det är som om bandet som på 70-talet försörjde sig på att spela till dans har åldrats som ett Slottsbrons The Band, visuellt som musikaliskt. Och på något sätt löper ändå Sven-Ingvars grundsound – ska vi kalla det ”Karlstad möter Radio Luxembourg”? – som ett garnnystan genom alltihop.
Oscar Magnusson pratar fint om att längta hem från storstaden, ”Min gitarr”-gitarren som hittades under en trappa i Kil och tacksamheten över alla åren han ändå fick med sin pappa. Han skildrar honom med osentimental, värmländsk värme. Kallar honom ”sista sekund-killen”. När Sven-Ingvars-sångaren 1971 skulle tonsätta Fröding i låten ”Anita” satte han sig på kammaren med gitarren först en vecka innan skivinspelning. Anekdoterna vävs samman med en smått hisnande låtskatt.
”Byns enda blondin” är – likt Alf Robertsons ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” – svensk country i sitt esse, en hjärtknipande skildring av det som var men aldrig kommer igen: postorder, tipsvinster och kärleksbrev.
”Två mörka ögon” serveras som ballad om någon skulle ha missat att det under ytan bor en bitterljuv countrypopgospel som når långt bortom sina 71 veckor på Svensktoppen.
På sluttampen förvandlar ”Börja om från början” det tidigare så beskedligt sittande Rival till en enda stor, dansande bygdegård. Samtidigt blir det än en gång uppenbart att lysande popmusik oftast inte är tidsbunden – det som var briljant då är briljant nu.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik
