Burna Boy har både vishet och naiv charm

Per Magnusson

helskärm

ALBUM Värmen och charmen singlar ut Burna Boys nya album från den gängse dancehall som huserar på listorna.

Men bland de nitton spåren gömmer sig ett ännu skarpare album.

Burna Boy
Love, Damini
Atlantic/Warner

helskärm

AFROPOP Som barn fascinerades Damini Ebunoluwa Ogulu av superhjälteserier. Han ville bli sin egen superhjälte, så han döpte sig till Burna Boy, ett alias som har följt honom genom karriären.

I dag är 30-åringen från Nigeria om inte superhjälte så åtminstone en av afrobeatsvärldens mest tongivande artister. Sedan genombrottsingeln ”Ye” 2018 har han tagit kliv för kliv mot de allt större sammanhangen. Som enda artist hade han till exempel ett solonummer med på Beyoncés ”The lion king: the gift”. Kort därpå kom succéskivan ”African giant”.

Sjätte albumet ”Love, Damini” ramas in av lägereldskörer och en ljudinspelning från den lille Daminis födelsedag. Burna Boys afrofusion tar sedan vägar via reggae, dancehall, rap och r’n’b. Produktionen är jordig, med stråkar, saxofon, mjuka gitarrer och den nerviga rösten i centrum. Även när tempot skruvas upp till en mer listflörtande musik finns värmen och charmen kvar och singlar ut Burna Boy från den gängse dancehall som huserar på listorna. ”Cloak & dagger” låter till exempel kristallklar, som inspelad i en grotta med turkost vatten.

Där föregångaren ”Twice as tall” stundtals blev väl generisk märks här ett tillbakalutat självförtroende. Kanske känner sig Burna Boy, efter att ha sålt ut Wembley i London och samarbetat med Chris Martin, inte längre lika nödgad att bära hatten som en av genrens största stjärnor.

Strömningseran har gjort långa album till praxis. Nitton spår är mycket, och ”Love, Damini” hade kunnat skalas ner till någonting ännu skarpare. Det är särskilt svårt att inte tänka på när slutet av albumet mynnar ut i en fantastisk liten epilog med inslag av jazz och folk och söta låttitlar som ”Vanilla” och ”Common person”.

Det bor en naiv charm i musiken som står i kontrast till dagens depressiva rap. Den luftiga balladen ”For my hand” är rentav romantisk, en kvalitet jag kan sakna i dagens popmusik. Burna Boy har dessutom en slags brådmogen vishet när han avslutar med att sjunga om att han bara borde prata mer med sin morfar innan det är för sent.
BÄSTA SPÅR: ”Common person”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik