Souldrottningarnas souldrottning har lämnat oss
Håkan Steen minns Aretha Franklin
Souldrottningarnas souldrottning har lämnat oss.
Aretha Franklins betydelse för musiken, populärkulturen och de senaste 50 årens samhällsutveckling går inte att överskatta.
Glädjande nog är modern pop full av artister som fortsätter att verka i hennes anda.
När USA i januari 2009 fick sin första färgade president behövde Barack Obama sannolikt inte fundera många sekunder på vem som skulle sjunga ”My country, 'tis of thee” vid installationsceremonin utanför Vita Huset i Washington.
Självklart gick uppdraget till Aretha Franklin.
Utan den medborgarrättsrörelse som växte sig stark i Amerika under det sena 60-talet – och allt den satte i gång – hade Obamas valvinst förmodligen aldrig hänt, eller åtminstone dröjt betydligt längre.
Och utan att hon på något sätt var en uttalat politisk artist blev Aretha Franklins hitsinglar rörelsens viktigaste soundtrack.
Hon såg inte ut som en kvinnlig popsångerska skulle se ut vid den tiden. Än mindre agerade hon som en sådan.
Framför allt sjöng hon så att klockorna inte bara stannade utan började spinna baklänges på dubbla hastigheten i ren eufori.
I ”Think” från 1968 handlade texten på ett plan om att inte ta skit, om en kille som behandlat henne illa: ”I ain’t no psychiatrist, I ain’t no doctor with degrees/But it don’t take too much high IQ to see what you’re doing to me”.
Men när hon i refrängen sjöng om ”freedom right now” växte låten till en universell kampsång för människors lika rättigheter.
Hennes stora signaturmelodi, ”Respect”, lade på samma sätt betydande grund till den moderna kampen för kvinnlig frigörelse.
Rader som ”Ooo, your kisses/Sweeter than honey/And guess what?/So is my money” skulle kunna vara plockade från vilken Beyoncé-singel som helst men skrevs av Otis Redding 1965 och sjöngs in av Aretha Franklin 1967.
Oantastliga soulklassiker
Hur länge det än dröjer tills pophistorien en gång slutgiltigt ska sammanfattas kommer musiken som hon spelade in med producenten Jerry Wexler för skivbolaget Atlantic i skarven mellan 60- och 70-tal att vara omöjlig att komma ifrån.
Albumen ”I never loved a man the way I love you” (1967), ”Lady soul” (1968), ”Aretha now” (1968), ”Spirit in the dark” (1970) och ”Young, gifted and black” (1972) är en rakt igenom oantastlig serie soulklassiker.
Där finns soulfundament som ”Do right woman – do right man”, ”Drown in my own tears”, ”Chain of fools”, ”Since you’ve been gone (sweet sweet baby)”, ”(You make me feel like) A natural woman”, ”I say a little prayer”, ”You send me”, ”Don’t play that song”, ”Why I sing the blues” och ”Border song (holy Moses)”. För att bara nämna några få.
Förutom att starta små personliga revolutioner i hundratusentals unga människor ur flera generationer – jag vågar påstå att det fortfarande sker – var Aretha kanske ännu viktigare som tröstare, en röst att hämta kraft ifrån när vardagen och kärleken känns för svår.
Som min vän och kollega Per Bjurman skrev när vi i Aftonbladets dåvarande fredagsbilaga Puls 1999 korade förra århundradets bästa artister (och placerade Aretha Franklin på plats 4 efter Bob Dylan, Elvis Presley och The Beatles):
”Genom sin unika förmåga att fånga och formulera och ge ljud åt det vi vanliga dödliga bara abstrakt känner som sorg, rädsla, ångest, tvivel, längtan, svartsjuka, glädje, lust och kättja har mamma Aretha gett oss tröst och lindring. Läkt våra sår och helat våra trasiga hjärtan. Ingjutit mod och självförtroende i våra svaga andar. Samt, mellan varven, väckt en sjuhelvetes lust till party, dans och hämningslös promiskuitet.”
Började med gospel
Aretha Franklin började, som nästan alla stora soulsångare, med gospel. Född den 25 mars 1942 i Memphis och uppvuxen i Detroit. Som dotter till C L Franklin, en av USA:s mest berömda baptistpredikanter, var det naturligt att hon redan som åttaåring tog plats i hans turnerande kör. Fyra år senare hade hon avancerat till förstavokalist.
1956 skivdebuterade en 14-årig Aretha Franklin med gospelalbumet ”Songs of faith”.
På sina turnéer med kören hade hon mött, och blivit kär i, sångaren Sam Cooke från dåvarande gospelgruppen The Soul Stirrerrs.
När Cooke valde att lämna gospeln för popmusiken ville Aretha göra detsamma.
Skivbolaget Columbia nappade och släppte 1961 hennes första sekulära album, ”Aretha: with the Ray Bryant Combo”.
En aningen ojämn serie skivor med tyngdpunkt på jazz och evergreens följde, liksom några mindre hits.
Men det var först 1967, när hon skrev på för Atlantic och togs om hand av Jerry Wexler, som Franklin verkligen hittade rätt som artist.
Lät som södern
I den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, Alabama sjöng hon in singeln ”I never loved a man (the way I love you)”, den första i en lång rad av klassiker inom vad som kom att kallas sydstatssoul. Att Franklin bodde och spelade in det mesta i New York var oväsentligt. Hon lät ju som Södern.
Ingen kunde längre ducka för den monumentala rösten och Franklin var snart en av det svarta Amerikas största stjärnor.
Hon fick sjunga på vännen Martin Luther Kings begravning och förärades en egen ”Aretha-dag” i uppväxtstaden Detroit.
Några år in på 70-talet gick karriären spikrakt uppåt, med både kritikerhyllade och kommersiellt framgångsrika skivor.
1976 lämnade Wexler Atlantic och Franklin kände sig vilsen både i livet och i sin inte längre lika hitspäckade karriär.
Hon hade fött fyra söner med fyra olika män. Äldsta sonen Clarence fick hon redan tolv år gammal. Hon hade gift sig och skilt sig och led av problem med både vikten och alkoholen.
1980 kom en nytändning, tack vare ett nytt kontrakt med skivbranschmogulen Clive Davis bolag Arista och en bejublad medverkan i filmen ”The Blues brothers”.
Med 1985 års ”Who’s zoomin’ who?” hittade hon ett nytt sound som både kändes modernt och som något hon bottnade i. Det blev hennes första platinaalbum, med hits som ”Freeway of love” och Eurythmics-samarbetet ”Sisters are doin’ it for themselves”.
På uppföljaren ”Aretha” året därpå fanns George Michael-duetten ”I knew you were waiting (for me)” som blev ännu en supersuccé.
Satte standarden för soul
De senaste 30 åren har Aretha Franklin hållit en lite lägre profil som skivartist men behållit sin status som ”the queen of soul” genom bejublade livekonserter. Främst hemma i USA, på grund av svår flygrädsla (i Sverige har hon bara uppträtt en enda gång, på Berns i Stockholm 1968, en konsert som bandades av SVT och kan ses här).
Men också genom att hoppa in hos och fungera som en förebild för alla yngre soulsångerskor värda namnet.
Det var ju Aretha som satte standarden för hur och varför man sjunger soul.
Fråga bara Mary J Blige, Lauryn Hill, Beyoncé eller i princip vilken av dagens artister som helst som gör musik med minsta drag av soul, gospel eller r’n’b.
Aretha är alltjämt måttstocken. Upp till hennes nivå vill alla nå.
Och så sent som 2014 visade hon var skåpet ska stå även på skiva. ”Aretha Franklin sings the great diva classics” saknade möjligen en del i produktion och låtval men sångerskan själv levererade som alltid. Framför allt i ”Rolling in the deep”, som med sin kraft och pondus effektivt blåste Adeles original av banan. Singeln gjorde henne dessutom till första kvinna med hundra låtar på Billboards r’n’b-lista.
Där och då blev det ännu lite klarare varför Aretha Franklin genom åren har förärats såväl doktorstitlar som Hollywood-stjärnor och heders-Grammys.
På de stora mästarnas nivå
För den som behöver fler bevis på hennes kulturella betydelse finns det numera en Aretha Franklin Way i Detroit och dessutom en asteroid som bär hennes namn.
Men egentligen räcker det att lyssna. Till exempel på hur hon betonar, fraserar, andas, lever och känner när hon når refrängen i ”I never loved a man (the way I love you)”.
Det är konst på de riktigt stora mästarnas nivå.
När hon nu har somnat in, efter flera års kamp mot den cancer som även tog hennes tre syskon, är det slutet på ett monumentalt stycke populärkulturhistoria.
Saknaden är stor men tacksamheten för all fantastisk musik vi fått självklart ännu större.
Och det finns förstås bara en serie bokstäver som verkligen passar för att sammanfatta känslorna inför den här artistens fantastiska gärning:
R-E-S-P-E-K-T.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
