Fluffig och ambitiös Kygo
Publicerad 2018-02-08
KONSERT Skulle jag ta med mig en stadium-dj till en öde glaciär vore det Kygo. Där andra är benhårda biceps är Kygo fluff.
I Stockholm gör norrmannen en för sitt skrå superambitiös spelning.
Kygo
Plats: Globen, Stockholm.
Publik: 7 200. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: Musikens mjukhet. Sämst: Den hopplöst stabbiga U2-remixen ”You're the best thing about me”.
Jag mellanlandade på Gardermoen häromveckan. Vid gaten ägnade jag en stund åt en Kvikklunsj och lite folktittande. De flesta förpipasserande bar någon form av mönstrad kofta och fotriktiga vandringskängor på fötterna. Den vanligaste accessoaren: längdskidor över axeln.
De är ett excentriskt folk, våra grannar i väst. Under olika skeden av mitt liv har min fascination för landet accelererat. Lusekoftduon Kings Of Convenience, tv-serien ”Skam” och skidstjärnan Johannes Hösflot Kläbo har alla närt min norgofili. Den senare når alltid först över mållinjen i rosa glasögon och perfekt matchande rosor på kinderna. Kort sagt: Norge är bara lite mer onåbara än oss andra.
När Kyrre Gørvell-Dahll debuterade som Kygo 2013 var han typiskt norskt helt enkelt lite smartare och bättre än sina kolleger.
Med sig till Stockholm har han – som det anstår en artist med miljarder streams på Spotify – en smärre tron. Där uppe chillar Kygo i egen merch. Han spelar piano, synt och sporadisk percussion. Två gånger sätter han sig vid en vit flygel och får sällskap av en stråkkvartett, ett snudd på epokgörande grepp för artister som associeras med edm-scenen. Samtidigt slår han hål på myten om att dansmusikproducenter inte är ”riktiga” musiker utan bara slynglar med cd-skivor.
Kygo förser också sina hits med gästartisterna från inspelningarna. Precis som Avicii – som faktiskt var den som först fick Kygo att börja med musik – har norrmannen en fäbless för tämligen obskyra countrysångare. Nya Zeelands Jason Walker och cowboyhatten Parson James dyker till exempel upp.
Och likheterna mellan Kygo och Avicii är fler än så. De delar även den lite svalare danspopen och looken med bakvänd keps.
Men att kalla Kygo blott en kopia av sin svenska motsvarighet vore orättvist. Bergen-gutten har några attribut som singlar ut honom från ”Summerburst”-bröderna: de studsiga slingor som lämnar hans syntar i kväll, det faktum att han vågar göra långsam musik och hur han låter musiken andas frisk fjordluft, snarare än att mätta den med fläskiga syntar.
Detta är konsekvent för Kygos musik, oavsett om han remixar Ed Sheeran i ”I see fire”, släpar Marvin Gayes ”Sexual healing” på semester till en söderhavsö eller choppar upp Selena Gomez röst i ”It ain't me”.
För den avslutande konfettin – megahitarna ”Stole the show” och ”Firestone” – är det svårt att inte dansa.
Benutrymmet på Globens pressläktare – som tävlar med Ryan Air om att vara norra Europas snålaste – är det enda som hindrar mig.