Sprudlande musikalitet från Benjamin Ingrosso
Så bra är nya skivan ”Pink velvet theatre”
Publicerad 2024-10-25
ALBUM Benjamin Ingrosso möter sin deppiga samtid med ett brett, trotsande leende. Via Peter Pan-pop och medelhavssoul tar han sats mot någonting större.
Det är omöjligt att inte ryckas med i 27-åringens hejdlösa musikalitet.
Benjamin Ingrosso
Pink velvet theatre
EMI Sweden/Universal
PLUS: Imperiet Wahlgren – så mycket tjänar alla i familjen
POP Benjamin Ingrosso har lärt svenska folket att pastavattnet ska smaka, typ, som en kallsup i Atlanten. En kulturgärning i sig.
Som bonus råkar den svårt folkliga artisten också vara hejdlöst musikalisk. Även om han nog har fått kämpa för att bevisa den saken. Någonting som avhandlas i en av singlarna från nya albumet, revanschhymnen ”Look who’s laughing now”.
– Att växa upp i rampljuset, att vara en ”nepo baby” som de säger, det var inte alltid lätt att bli tagen på allvar, berättar sångaren i presstexten till skivan ”Pink velvet theatre”.
På femte albumet är det uppenbart att Benjamin Ingrosso mer än någonsin tar sats för att bli förstådd och bekräftad som artist, en som tar fullängdsformatet på allvar och vill berätta en historia.
Nile Rodgers-samarbetet ”Honey boy” var en fingervisning om att Ingrosso också siktar mot en internationell publik. I en färsk DN-intervju njuter 27-åringen av den obefläckade tillvaron som ”ny artist” från en takvåning i Los Angeles.
”Pink velvet theatre” är producerad av Vincent Pontare och Salem Al Fakir (Katy Perry, Madonna, Lady Gaga med flera). Tonen slås an med en yvig och befriande oängslig musikalvibb som Ingrosso bottnar väl i. Men snart blir ljudbilden mer skruvad – vilket får manifestera hur albumet kastar sig mellan nostalgi och samtid.
Musiken bär på en inneboende positivitet. En rakryggad hygglighet som går hand i hand med Benjamins person. Det är rentav modigt att röra sig i en så gränslös feelgood-miljö som i 70-talsmaffiga ”Better days”. Och ”All my life (and then…)” är förmodligen den glättigaste och glammigaste rock som har producerats i det här landet sedan The Ark. Ett slags musikalisk motsvarighet till tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren.
Det är inte svårt att se hur Ingrosso skulle kunna bli en världsangelägenhet i en skön ny poptid där allt är möjligt. Förstasingeln ”Kite”, inspirerad av en oförglömlig kyss, är musik i samma rastlöst förälskade känsloläge som Harry Styles ”As it was”. ”Back to you” i sin tur The Weeknd-pop med Michael Jackson-bett.
Ännu mer globalt gångbar blir Stockholmssångaren när han renodlar en av albumets grundstenar: Abbas melodier. Inte minst i ”Angela”, ett stycke ljuvlig Peter Pan-lik sagopop som pendlar mellan vuxenlängtan och barndomsnostalgi.
En annan höjdpunkt är ”I know I know”, Ingrossos alldeles egen ”La isla bonita” – medelhavspop inspirerad av barndomens besök på pappans restaurang i Spanien, med Toni Braxton, Sade och George Michael i högtalarna. Här får Ingrossos röst en ny sårbarhet över sig.
”Worst in me”, en Queen-ballad om konsten att älska någon – inte trots, utan på grund av – dennes brister, får sätta punkt.
Texterna kretsar ständigt kring relationer, hjärta och smärta. Instrumenten är en blandning av elektroniska och organiska för att förstärka känslan av att vi befinner oss i skarven mellan fantasi och verklighet – hela vägen till den rosa drömmen klingar ut i stråkflämtande Judy Garland-stämning.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik