Queens Of The Stone Age står och stampar i becksvart mörker
Uppdaterad 2023-11-09 | Publicerad 2023-06-16
ALBUM Queens Of The Stone Ages åttonde album är en ärlig skildring av hopplöshet, tomhet och sorg.
Men ibland blir melankolin ett för tungt ok för lyssnaren att bära.
Queens Of The Stone Age
In times new roman
Matador/Playground
ROCK ”Det här har varit de fyra mörkaste åren i mitt liv”, berättade Josh Homme för tidningen Visions i våras. I en oväntat naken intervju förklarade sångaren och gitarristen i Queens Of The Stone Age hur han de senaste åren har förlorat sju personer som har stått honom nära och att han under pandemin var så lamslagen av sorg att han inte klarade av att skapa musik. Ovanpå det har han tacklats med en uppslitande skilsmässa och tumultartad vårdnadstvist inför semiöppen ridå.
Ifjol diagnosticerades Homme också med cancer, vilket han offentliggjorde tidigare den här veckan.
Det blir med ens uppenbart att ”In times new roman” färgas av att frontmannen befinner sig på en mörk plats och ännu inte kan se ljuset i slutet av tunneln.
Titlar som “Emotion sickness”, ”Straight jacket fitting” och ”Negative space” är talande för tonen på skivan.
I “Carnavoyeur” sjunger Homme “There’s nothing I can do but smile” över plågade gitarrmelodier, vilket får mig att tänka på en scen i filmen ”Joker” där Joaquin Phoenix sitter framför spegeln och tvingar sig själv att le, samtidigt som tårar kämpar sig ut genom ögonen.
“The world’s gonna end in a month or two", sjunger frontmannen i efterföljande “What the peephole say”, mer med lättnad i rösten än rädsla.
Melankolin blir ibland ett tungt ok att bära.
Det trots uppiggande örongodis i form av läckert fuzzdränkta gitarrer, eggande rytmer och en uppsjö av vitsiga ordlekar (det är bara att titta på låttitlar som ”Obscenery” och ”Paper machete” för att få ett hum om vad som väntar).
”In times new roman” både ger och tar energi.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik