Miriam Bryant går från blues till hoppfullhet

Håkan Steen

helskärm

LOLLAPALOOZA Miriam Bryant kommer till Gärdet med hjärtesorgen från senaste albumet ”PS jag hatar dig”.

Hon förmedlar den både vackert och starkt. Och om det börjar med det halvtomma glasets blues lämnar hon oss med en ganska fin stämning av hopp.

Miriam Bryant
Plats: Tower Stage, Lollapalooza. Publik: Kanske 10 000. Längd: En timme. Bäst: ”Avundsjuk på regnet” och ”Blåmärkshårt (mi amor)”. Sämst: Showen hade sannolikt slagit ännu hårdare på en mindre scen inomhus.

Det finns aldrig någon anledning att tvivla på Miriam Bryant. Få svenska artister känns mer otvunget uppriktiga.

När hon klev över till texter på svenska med ep:n ”Mi amor” för tre år sedan hittade hon omedelbart helt rätt. Hennes lekfulla hand med språket gav de hudlösa känslorna ännu mer personlighet, det var där hon skulle vara.

Samma kärlekssorg avhandlades vidare på fjolårsalbumet ”PS jag hatar dig”, med ännu starkare resultat.

Bryant lyckas ta med sig väldigt många av de känslorna upp på scen och få dem att kännas även i eftermiddagssolen på Lollapaloozas största scen. De påklistrade silvertårarna under ögonen känns överflödiga, smärtan i en låt som ”Rosor från en loser” går fram ändå.

Om antennerna på skallen ska tolkas som att hon kan känna sig som en rymdvarelse i sina blåaste stunder är oklart, men de rimmar fint med den ledsenglada känslan som präglar showen.

Liksom mellansnacket. När 31-åringen från Göteborg kommenterar tiden vi lever i säger hon:

– Man får vakna varje morgon och välja om glaset är halvtomt eller halvfullt. Ofta är det halvtomt men i dag är det halvfullt.

Detta apropå Thomas Stenström-duetten ”Gråter om du vill”, som hon i dag får göra själv. Men när det är dags för ”Tystnar i luren” – fjolårets ”näst mest streamade låt efter ’Babblarnas visa’” – kliver Victor Leksell upp på scenen, till den här timmens i särklass största jubel.

Starkare är emellertid Bryant solo i balladen ”Blåmärkshårt”, med blixtrande gitarrduell och raden ”varför är det alltid så svårt för mig?” som stannar kvar i luften.

Samtidigt finns det något i Bryants melodier som ständigt lyckas skratta åt eländet, och även om det här kanske inte är en show optimerad för festivalscener lyckas hon och bandet bygga upp en vacker stämning av både hopp och tro.

Den obligatoriska finalen med Sven-Bertil Taubes ”Ett sista glas” sitter således som en smäck.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik