Arctic Monkeys är hellre snygga än storslagna
Publicerad 2018-08-10
KONSERT Arctic Monkeys har blivit de ouppnåeliga rockstjärnor som de själva hånade en gång i tiden. Lyckligtvis har de en stark låtkatalog att falla tillbaka på.
Arctic Monkeys
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Mycket glesare än väntat. Längd: 95 minuter. Bäst: "I bet you look good on the dancefloor" och "505". Sämst: Den sega starten och de nya låtarna.
GÖTEBORG. Plötsligt är det tomt runt omkring mig. Det en gång stora folkhavet har blivit allt glesare. Det är förståeligt. Avslutningen på första dagen av årets Way Out West har inte direkt varit magisk. Den har stundvis varit rätt seg.
På scen har Arctic Monkeys ofta känts distanserade från publiken framför sig. De har fokuserat mer på att vara ouppnåeliga rockstjärnor i en snygg musikvideo.
En gång i tiden var de killar i rufsigt hår och smutsiga sneakers som inte brydde sig om något gick fel eller om ljudet råkade skramla. Känslorna var ju det allra viktigaste.
När de går på scenen i slimmade kostymer är det annorlunda. Nu ska varje detalj vara polerad. Och det får gärna vara så mystiskt som möjligt.
Alex Turner vandrar runt på scenen med handen på höften och putar med läpparna. Han drar ut på orden och får låtarna att kännas sega. Han pratar sig genom "Cornerstone", en poetiskt vacker låt som i kväll känns krystad.
"Teddy Picker" är så osynkad att det tar tid innan jag ens känner igen låten.
Och låtarna från nya albumet "Tranquility base hotel and casino" blir mest tråkiga konstpauser. Undantaget är "One point perspective" där sångaren i förtvivlan lägger sig ned med ansiktet mot scengolvet. Han ligger kvar medan bandet fortsätter att spela.
Det är tur att Arctic Monkeys har en stark katalog att falla tillbaka på. Många låtar kan faktiskt inte misslyckas. "Do I wanna know" skapar allsång över hela Slottsskogen och gitarrslingan värmer varje ben i kroppen.
"I bet you look good on the dancefloor" ser till att ingen i publikhavet står still. Att bilden på storbildsskärmen studsar upp och ned tyder på att även personen bakom kameran är i extas.
Och "505" kommer alltid vara lika hjärtskärande vacker. Turner åker bil i timmar för att möta sin förlorade kärlek. "I’d probably still adore you with your hands around my neck", sjunger han och tar sig om halsen. Då går det inte att göra annat än att dra efter andan.
Där och då får vi se en glimt av 21-årige Alex Turner som bara ville skrika ut sina känslor klockan 03 på natten. Det är synd att han syns till så sällan.