Skamlöst coolt, Nisse

Markus Larsson

till skånsk rockabilly

UPPSALA. När konserten börjar känns det som att titta på hur ett ånglok vevar igång.

Och det är inte vilket lokomotiv som helst.

Nisse Hellbergs solokarriär utgår från rockhistoriens allra viktigaste tåg – Elvis Presleys ”Mystery train”.

Hellberg kör gammal rock, blues och rockabilly som borde ha spårat ur och rasat ner i ravinen för länge sen. Men han gör det som vanligt med en hängivenhet, övertygelse, kärlek och stilkänsla som får den hopplöst omoderna musiken att bli skamlöst cool.

Till sin hjälp har han gitarristen Janne Lindén. Lindén ser ut som en salt raggarvarg och spelar som själve fan. Licksen är så heta att man hade kunnat grilla hamburgare på dem.

Spelar nere på golvet

Hellberg har också vardagsdramatiska låtar om svartsjuka, kvastar och städer som aldrig vaknar som känns som svenska evergreens första gången man hör dem.

Och han har framför allt basisten och enmansshowen Alf Östlund. Affes intensiva ”thump-thump-thump”-bas är konsertens motor och hjärta. Han svänger mer än en ratt.

Vid ett tillfälle måste jag artigt knuffa undan några höftvickande 40-talister och ställa mig på tå för att se bättre. Jag vill inte missa när Affe lägger ner basen på golvet och dammar loss tills han blir ketchupröd i ansiktet.

När spelningen är slut kommer ångesten. Tänk om jag hade valt ståbasen i stället för pennan.

Livet hade säkert varit roligare.