Fredagskänslan rullar in över Way Out West
Läs Håkan Steens krönika
WAY OUT WEST Andra dagen är ofta bäst, och det är på fredagen som Way Out West kommer igång ordentligt.
Med välbevarad indierock, befriande oortodox bluegrass och yster australiensisk punkrock, men kanske främst med synnerligen eftermiddagskompatibel hiphop, r’n’b-pop och egensinnig fransk performance.
GÖTEBORG. Under en tredagarsfestival som Way Out West är andra dagen ofta bäst. Helt enkelt för att första dagen är det på väg att börja och sista dagen är det på väg att sluta.
På torsdagen har alla inte hunnit fram ännu och arrangören tenderar således att spara på de bästa akterna till de två sista kvällarna. På lördagen anas uppbrottsstämningen så smått redan under tidig kväll och i höjd med att sista artisten går på börjar personal på övriga scener och sponsorer och matförsäljare riva och packa ihop och det stora vemodet rullar lätt in. Särskilt så på den här festivalen, som alltid känns som den obönhörliga och inte så lite bitterljuva slutpunkten på konsertsommaren.
Men dag två pågår festivalen för fullt, nytt folk väller alltjämt in och har fredagskänslan med sig.
Den här fredagen handlar förstås mycket om Blur och The Soundtrack of Our Lives, höjdpunkter i programmet inte minst för den mognare delen av publiken, men får också fin fyr av sällsynt perfekt festivalväder (soligt, lagom varmt) och en kul mix av bokningar.
Och ja, lo fi-Håkan är givetvis på plats redan i ottan (halv tre), när Yo La Tengo intar Linné-scenen. Jag kommer att tänka på när jag såg Hoboken-trion för 29 år sedan i det blå tältet i Roskilde, för på ett ganska imponerande sätt har synnerligen lite hänt sedan dess. Det är rentav inte helt osannolikt att Ira Kaplan kan ha samma vältvättade t-shirt på sig nu som då, och det är faktiskt den då nya ”Big day coming” som sprakar av mest elektriskt gitarr- och keyboardbröt även här.
Mitt Yo La Tengo-behov kan ha minskat en del med åren men det är fint att de har vigt sina liv åt den här sortens helt egna byta-instrument-rock och att de alltjämt finns.
Vad som också är fint är att festivalen har fått ett helt nytt Linné-tält som är större, snyggare och inte minst lättare att ta sig in i, vilket precis som det faktum att folk som till skillnad från mig är här och är lediga inte längre måste låsas in på ölområden utan nu kan glida runt med sin pilsner framför scenerna.
Båda de sakerna adderar till Roskilde-känslan och alla som har varit på Roskilde vet att allt som får en festival att kännas mer som Roskilde generellt är bra. Särskilt på en festival så i övrigt präglad av godisregn och chipskanoner som den här.
Way Out West har också placerat sina akter ovanligt rätt i dag. Att låta Pusha T skaka liv i den soldränka eftermiddagspubliken med sina coola produktioner är helt rätt tänkt. Virginia-rapparen ropar ”I don’t do fans, I do family” och sådan är vibben. Dessutom är 46-åringen och hans energiske dj glädjande nog inte sällan bäst i nyare låtar som ”Call my bluff” och Kanye West-samarbetet ”Dreamin of the past”, även om det är Chief Keefs avslutande ”I don’t like” som skapar mest moshpit mayhem.
Också London-stjärnskottet Arlo Parks funkar fint i solen, rent bokstavligt. Med Rage Against The Machine-t-shirt, vida shorts och milt leende är hon lika stillsamt subversiv som sin musik, vilken glider mellan behagligt modernt r’n’b-groove i till exempel ”Purple phase” och mer emotionell sälta i ”Black dog”. Det enda negativa med spelningen är att jag blir tvungen att offra min halvt uppätna Smålandsrulle på grund av en extremt enveten geting.
Jag står kvar så länge på Arlo Parks att jag bara hinner få med mig sista låten med Billy Strings, den 30-årige amerikanen som gör en gitarrflink bluegrassuppdatering med tilltalande öppna rocköron och river ned jubel från oväntat många svenska medelklasshipsters i Linné-tältet. Vilket för övrigt ännu mer är fallet på samma plats en stund senare, när Amyl & The Sniffers fräser iväg sin oborstade Melbourne-variant av punkrock. Då är det rentav svårt att tränga sig in under tältduken.
Kontrasten till Christine And The Queens kunde knappast vara större. Omgiven av grekiska statyer av lejon och nakna män tar Héloïse Adélaïde Letissier, eller Redcar som är artistens aktuella alias, över Flamingo-scenen i en outfit bestående av vida svarta byxor och tejpbitar över bröstvårtorna.
Den franska estradörens ambitioner med konsten är inte små, det här är minst lika mycket performance eller poesishow som popkonsert. Eller en ”ritual” för att citera stjärnan själv, som åmar sig på lejonskulpturerna, piskar sig med röda rosor och talar med Gud.
När de längsta låtarna stretar som längst ut i konstmusikland blir det emellanåt tålamodsprövande, showen hade sannolikt gjort sig betydligt bättre inomhus inför en publik av fans. Men i minimalistiska popballader som ”True love” eller ”To be honest” är det samtidigt smått fantastiskt.
I kväll går den femtonde upplagan av Way Out West i mål. Uppbrottsbluesen lurar i Slottsskogen, men för att hålla den stången känns onekligen Viagra Boys, Boygenius och inte minst Håkan Hellström som väl valda namn.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik