Hans hjärta bultar vidare på skivorna
Håkan Steen om Magnus Lindbergs karriär
En kall vind blåser och tårar faller över city.
Magnus Lindberg är död och ett av den svenska rockhistoriens allra största hjärtan har slutat att slå.
Det kan låta som en klyscha, det där med hjärtat, men den som bara har hört någon enstaka låt av Magnus Lindberg vet att det är alldeles sant.
Om den strävröstade sångarens musik ska beskrivas med bara två ord får det bli ”från hjärtat”. Magnus Lindberg var sällsynt uppriktig, hudlös och oförställd, aldrig rädd för att exponera sina egna svagheter och skavanker.
Låtarna kom inte sällan från mörka platser men präglades samtidigt mer än något annat av värme, livslust och orubblig tro på nya chanser.
Den breda publiken känner honom främst från Grymlings, det Gotlandsbaserade svar på Traveling Wilburys som han satte ihop med Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors och Göran Lagerberg i början av 90-talet. Debuten ”Grymlings” sålde i över 170 000 exemplar.
Men Lindbergs hängivna fanskara hade hittat till honom långt tidigare. Den Eskilstuna-födde sångaren och låtskrivaren skivdebuterade som 20-åring i gruppen Landslaget 1972, ihop med bland andra Lasse Lindbom. De ville göra en twist på Crosby, Stills, Nash & Young och The Band med svenska texter, men när bandet efter hand drog mer och mer åt Svensktoppen och var med i Melodifestivalen kände Lindberg att det inte var hans grej längre.
På solodebuten ”Magnus Lindberg” 1976 fick han en text av Ulf Lundell, sjöng med Anni-Frid Lyngstad i fina munspelsballaden ”Ljusterö” och mutade in ett eget litet hörn av svensk rock någonstans runt Neil Young, Rolling Stones och Rod Stewarts folkigaste sidor.
På tredje albumet ”Röda läppar” från 1981 hittade han ännu mer rätt, med den new wave-rockiga titellåten som blev något av en signaturmelodi och ”Tårar över city” där oemotståndligt asfaltsvåt Stockholmsromantik flödade av rent springsteensk berättarlust.
Uppföljaren ”I en hand” kom redan året därpå men efter det blev det längre mellan skivorna. Magnus Lindberg har berättat om drogproblemen som tog ut sin rätt och i långa perioder höll honom borta från både scener och studior.
Men han kom alltid tillbaka, och fansen väntade alltid troget.
1999 års ”Ljus i natten” hör till Magnus Lindbergs allra finaste stunder. I låten ”Jag har aldrig varit i Memphis” lyckades han skriva en av de mest drabbande texter jag hört om amerikanska södern, just för att han aldrig hade varit där. En text om en dröm som kanske inte ens ville bli förverkligad, byggd på popkulturens mytbilder och sjungen av någon som haft annat att tänka på.
Lindberg lyckades få drogdemonerna i schack och bryta med sitt gamla liv. De sista 15 åren gjorde han skivor och turnerade mycket ensam med akustisk gitarr.
En Grymlings-återförening 2005 passerade kanske oväntat obemärkt förbi men när Lindberg och artistpolaren Basse Wickman för nio år sedan fick den något udda idén att göra Byrds-pop av Dan Andersson-texter – påhejade av producenten och mångårige Lindberg-supportern Kjell Andersson – hamnade de helt rätt. ”Vita lögner + svarta ballader, volym 1” var en liten pärla och mötet mellan Wickmans ringande Rickenbacker, Lindbergs tilltufsade röst och ”Omkring tiggarn från Luossa” hade det gärna fått bli mer av.
Desto mer glädjande var att Lindberg på egen hand verkligen levererade ända till slutet. Fjolårsalbumet ”Magnus Lindbergs skörd” kändes lite som titeln, som en samling erfarenheter från ett helt liv.
Inte bara fick han åter sjunga om Ljusterö i Mauro Scoccos ”Jag saknar oss”. Inledande ”När sekunderna försvinner” fångade, som alltid utan onödigt flådiga omskrivningar, tidens gång och tillvarons villkor.
”Ingen såg dig när du kom/Ingen bryr sig när du går” skaldade han där. Men det var förstås allt annat än sant.
För artisten och människan Magnus Lindberg kommer att bli djupt saknad, under väldigt lång tid framöver, av alla som fick chansen att upptäcka honom.
Som tur är bultar hjärtat vidare på skivorna.