Stel, enformig betongmuzak
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-14
Takidas turnépremiär har en maffig start men blir för fyrkantig
SUNDSVALL. Sångaren Robert Pettersson säger det bäst själv från scen:
– Publiken är vår framgång.
Ja, inte är det musiken i alla fall.
Efter den maffiga inledningen finns det ingen anledning att tvivla längre:
Takida är ett av Sveriges största band.
Bildskärmen som upplyser om oss att vi är i Sundsvall – tack för påminnelsen – den dyra och omsorgsfulla ljussättningen, scenen där medlemmarna kan uppträda på två olika nivåer, trumsetet som både kan höjas och sänkas ...
Påkostad rekvisita
Rekvisitan är så snygg och påkostad att den verkar tillhöra en stor internationell artist som uppträder på Hovet i Stockholm, och inte ett rockband från Ånge.
Takida har dessutom lyckats trots ett massivt motstånd från kritiker och media. Få band har blivit lika utskällda – eller ignorerade – i modern tid.
Det kan bero på att gruppen egentligen inte hör hemma nånstans. De står med ena tennisskon i amerikansk radiogrunge och den andra i refränger och melodier som hade kunnat spelas in av en schlagerjoker.
Takida har inte tillräckligt stor trovärdighet hos hårdrockarna. Vilket är en smula ironiskt eftersom genren ofta handlar om hur vuxna människor fantiserar om tomtar och troll. Samtidigt verkar bandet vara en ”aha”-upplevelse för medvetna popfans. Indiekidsen minns plötsligt med en rysning varför de ville flytta från sin hemstad: grabbiga idrottskillar.
Stelt och klumpigt
Själv har jag väldigt svårt för Takidas enformiga betongmuzak. Ibland blir låtarna så fyrkantiga att de skulle få en kvadrat att känna sig rund. Showen och framförandet blir därefter – stelt och klumpigt.
Men jag kan uppskatta den envisa och hängivna stoltheten som strålar från scenen. Eller när bandet använder tre gitarrer och skapar ett kompakt mangel. Eller när de visar upp sin allra hårdaste sida i ”Evil eye” (att Saurons locklösa öga samtidigt visas på bildskärmen är dock i det fånigaste laget).
Och så har de ”Curly Sue”. Andra artister och låtskrivare hade kunnat döda för den melodin.
Oavsett om de heter Per Gessle eller Sanna Nielsen.