Luke Elliot är allra sist ut från baren
Uppdaterad 2020-06-05 | Publicerad 2020-05-08
ALBUM En norsk musikjournalist importerade Luke Elliot och gjorde honom lika populär som skidvalla i grannlandet.
Nu är amerikanen tillbaka med sitt andra album.
Luke Elliot
The big wind
Name Music/Border
SINGER/SONGWRITER Jag har också suttit och fimpat på fiskbensparketten till ”Martha”, balladen där Tom Waits ringer upp en 40 år gammal kärlek, bara för att prata lite. Jag minns andrahandsettan i Norrköping och fönstret där jag rödvinsblankt stirrade ut i en trädkrona över Östra Promenaden.
Vad kan jag ha varit, 21?
New Jersey-singer/songwritern Luke Elliot – som otippat blivit lika populär som skidvalla i Norge tack vare musikjournalisten Eirik Mosveen – verkar aldrig riktigt ha lämnat det där fönstret. 35-åringen bygger hela sitt uttryck på känslan från Waits-albumen ”Closing time” och ”Small change”.
På sin andra skiva rullar han ur sängen i en parisisk lägenhet, drömmer om ”easy living” på Champs-Élysées och lägger pannan på bardisken med ett ruvande vibrato. Texterna är inspirerade av den irländska dikten ”The night of the big wind”, som i sin tur bygger på den förödande storm som svepte in över Irland 1839 och tog hundratals liv, en fjärdedel av norra Dublins byggnader och 42 skepp med sig. De förtätade stämningarna signerade skåningen och ”Blood money”-arrangören Bebe Risenfors duggar tätt och framförs med den vita skjortans tre översta knappar uppknäppta.
Tjusigast blir det när Luke Elliot håller tillbaka. Gripande titelspåret och svepande balladen ”Carolyn” är utsökt croonerpop som får mig att vilja damma av två gamla vinyler.
Ja, ”Martha” är fortfarande en av de finaste låtar jag vet.
BÄSTA SPÅR: ”Carolyn”.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik