Juice Wrld:s spöksång från himlen är sorglig
Uppdaterad 2021-11-17 | Publicerad 2020-07-15
ALBUM Förra sommaren stod Juice Wrld på scen i Sverige – i december tog han en dödlig överdos.
Rapparens postuma album är ett rop på hjälp från en genre vars förgrundsfigurer lämnar oss i rasande takt.
Juice Wrld
Legends never die
Grade A Productions/Universal
RAP Det är obönhörligt sorgligt att behöva sitta här och skriva om ännu en död rappare. Senast förra veckan recenserade jag Pop Smokes postuma debutalbum.
För bara ett år sedan stod Juice Wrld på Stadions scen på Östermalm i Stockholm. Själv såg jag honom förra våren, på Globen, tillsammans med Nicki Minaj. Den 20-åriga Chicago-rapparen studsade in på catwalken i dunjacka, Led Zeppelin-t-shirt och kamouflagebyxor. Den unga publiken följde hans minsta steg längs kravallstaketet som en svallvåg av uppsträckta mobiltelefoner.
Med minnet av Juice Wrld:s gestalt så färskt på näthinnan kändes nyheten som kom i december nästan surrealistisk: 21 år ung hade rapparen drabbats av ett anfall på Chicagos Midway-flygplats. Det fastställdes senare att dödsorsaken var en oavsiktlig överdos av preparaten oxikodon och kodein. FBI hittade även 30 kilo marijuana på det plan han reste med.
Juice Wrld, som fick sitt breda genombrott för två och ett halvt år sedan med den i dag miljardströmmade låten ”Lucid dreams” rappade nästan uteslutande om knark och psykisk ohälsa. Två fullängdsalbum och ett gemensamt album med Future blev det under hans livstid. 2018 släpptes låten ”Legends” – en hyllning till bortgångna artisterna Lil Peep och XXXTentacion – två andra högst tongivande figurer inom den ansiktstatuerade, regnbågsfriserade rapen.
Nu är Juice Wrld:s första postuma album här, med syfte att samla all musik han jobbade med före sin död. ”Legends never die” ramas in av rapparens röst som till sceniska stråkar leker med idén om att vara i himlen. Ett stilgrepp som rimmar väl med den mytologiserande albumtiteln. I ett annat röstspår hyllas Juice Wrld:s förmåga att freestyla, bland annat av genrens mästare Eminem, men i sin egen musik sjöng Juice mer än han rappade.
I sång efter sång gastar han ut sin ångest genom autotune.
En mild popsensibilitet pulserar genom de 21 spåren – men den är bara där som förrädisk utsmyckning. Texterna utspelar sig i en ständig dimma av smärtstillande medicin. Rimmen är små oneliners, nerklottrade i telefonens anteckningar efter fem, sex piller.
Alla skepp sjunker som ”Titanic”.
Luften räcker aldrig riktigt till för att andas.
Vi kommer kanske dö i kväll.
Juice Wrld:s musik verkar, som så många av sina kollegors, ständigt gå på livsfarlig lina. Denna dödsdans har blivit en del av genrens dna. Och trots att Juice Wrld inte direkt gör anspråk på att vara politisk är det svårt att inte läsa mellan raderna: detta är det uppgivna soundtracket till Donald Trumps politik. Det nästan paralyserade tillstånd som presidenten lämnat landets unga svarta i.
Rent musikaliskt är ”Legends never die” bäst när Juice Wrld slåss med sina demoner till poppiga emorapbeats. I ”Titanic”, ”Righteous” och ”Up up and away” – den sistnämnda en 20-talets dystra kusin till sin ystra 60-talsnamne – hörs det att Juice Wrld var en av sin generations mest lovande och att han, åtminstone konstnärligt, var på en kurs som pekade i motsatt riktning mot hans psykiska hälsa.
I ljuset, eller snarare mörkret, av det redan skrivna slutet blir rader som ”If I keep taking these pills, I won't be here” små, obesvarade rop på hjälp.
BÄSTA SPÅR: ”Righteous”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik