Det döda snillet bakom First Aid Kits singel

Markus Larsson

Artisten som First Aid Kit sjunger om på sin senaste singel bokade en gång samma svit som Al Gore i Nashville.

I hissen skrek David Berman att han ville dö i samma rum där Gores presidentkampanj dog.

Och i år släppte han ett makalöst album efter tio års tystnad, men det var för sent.

Den 19 november 2003 försökte David Berman ta sitt liv med en cocktail av 300 ångestdämpande piller och crack.

När hans fru hittade honom ville han verkligen inte åka till sjukhuset. Nej, sir, inte i dag, tack så mycket.

Berman checkade i stället in på Loews Vanderbilt Hotel i Nashville. Han ville somna in i samma svit där Al Gore bodde när rösterna räknades om i Florida år 2000 och George W Bush vann med gräsligt liten marginal.

På något sätt lyckades någon baxa i väg Berman till akuten och han överlevde.

Det där är bara en kort bit av David Bermans Wikipedia-sida.

Som en god vän skrev på sms, den som inte har läst hans sida på den digitala encyklopedin har missat en av 2000-talets bästa romaner.

En tragedi av Shakespeare

Relationen med pappan Richard Berman var en tragedi av Shakespeare, om den brittiska pjäsförfattaren varit en slacker. Pappa Berman är jurist och stenrik lobbyist i Washington DC och har bland annat representerat tobaksindustrin, vapenlobbyn, gigantiska snabbmatskedjor och allt som försöker knacka fackföreningar. Hans fiender har bland annat kallat honom för ”Dr. Evil” eller ”sprit- och matindustrins massförstörelsevapen”.

De sa upp bekantskapen för tretton år sedan efter David krävt att pappan skulle sluta jobba för några av världens mest samvetslösa företag och organisationer. Richard tackade nej.

David har kallat sin pappa för många saker. ”A world historical motherfucking son of a bitch” är en av de mildare beskrivningarna.

Pappan var också anledningen till att David Berman för tio år sedan valde att sluta med musik och lägga ner indiebandet som hade gjort honom till ett älskat namn för en liten publik, Silver Jews. En annat skäl var att han, insiktsfullt nog, ville lägga av innan de blev kassa. Han ville inte bli personen som skrev motsvarigheten till ”Shiny happy people” med REM.

Isolerade sig

Men David stod inte ut med att verka i samma värld som sin far. Han ville komma på en botgöring för pappans gärningar och missdåd. Det räckte inte med musik eller poesi.

De sista tio åren av sitt liv isolerade sig David Berman i Nashville. Om man ska tro honom själv var ambitionen att mest läsa böcker. Men ett resultat av den självvalda exilen blev albumet ”Purple Mountains”, som Berman gav ut under namnet Purple Mountains i juli i år.

Det är en uppenbarelse, musik som står utanför sin tid på samma sätt som Warren Zevon, Donald Fagen eller Frank Zappa när han skrev texten till ”Bobby Brown” en gång för länge sedan. Berman påminner en del om ståuppkomiken Mitch Hedberg vars rutiner byggde på noggrant konstruerade oneliners.

Men där Hedberg gärna skämtade om skillnaden mellan grodor och björnar – grodor var naturligtvis coolare – skriver Berman skoningslöst om sig själv, relationen till sin exfru, ångest och ett bottenlöst självförakt.

Det är fasansfullt roligt och bra. Om någon hällde de giftiga sarkasmerna i en drink skulle halva baren aldrig komma hem igen.

En av First AId Kits allra vackraste låtar

First Aid Kit hyllar David Berman på sin senaste singel ”Strange beauty”. De nakna och rörande enkla orden verkar hastigt nerskrivna av ett förtvivlat fan.

För någon som fallit för Purple Mountains är det en av First Aid Kits allra vackraste låtar.

Meningen var att Purple Mountains skulle turnera i höst, men Bermans livecomeback blev aldrig av. 52-åringen från Virginia hängde sig i en lägenhet i Brooklyn för några veckor sedan.

Allt var, av en massa olika anledningar som säkert kan vara svåra att förklara, tyvärr för sent.