Spellista: De 99 tuffaste och bästa låtarna från juni
Publicerad 2020-07-07
SPELLISTA När en karriärbyggande och framgångsrik utgåva fyller systembolag är det rimligt att fira lite extra.
Kanske bulla upp med tårta och saft. Bjuda in vänner och bekanta till fest – eller göra det där som hände för 20 år sen på nytt.
Hur In Flames har valt att högtidlighålla millenniegiven ”Clayman” kan ni höra på spellistan nedan. Tillsammans med 98 andra junigodingar.
Med tanke på dagens internationella storverksamhet – som förutom det rent musikaliska även inkluderar bland annat drycker av varierande alkoholstyrka och egna festivaler – är det lite svindlande att tänka att In Flames inför releasen av sin femte fullängdare var något helt annat än den grupp vi möter i dag.
Förvisso. Såväl debuten ”Lunar strain” (1994) som ”Whoracle” (1997) och ”Colony” (1999) hade väckt uppmärksamhet inom den svenska och internationella metalscenen, men främst var Göteborgsensemblen en genreangelägenhet för de som föredrog sin death metal av blågult västkustsnitt, harmoniskt läcker och koncis snarare än otyglat brutal och smutsigt burdus.
Och det med all rätta. För även om ovan nämnda utgåvor i dag räknas som klassiker och kramas hårt av nostalgiker var det först på den här sidan millennieskiftet kvintetten – som då bestod av de i dag enda kvarvarande medlemmarna Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) samt de numera avhoppade Jesper Strömblad (gitarr), Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor) – inledde den evolution som bara några år senare skulle placera dem högst upp på festivalaffischer och på de största scenerna.
Där kom ”Clayman” att bli själva brytpunkten mellan det som var och det som komma skulle. För även om rötterna och mycket av stilgrunden fortfarande stod traditionerna nära visade det nya materialet snarare på en grupp som var på väg. Framåt. Uppåt. Mot det okända och hyllade.
Hur mycket av detta som var planerat när kvintetten i slutet av januari år 2000 stängde in sig i Studio Fredman tillsammans med husproducenten Fredrik Nordström låter vi vara osagt, men sant är att kompositionerna de sedermera lämnade över till skivbolaget Nuclear Blast visade på en helt annan bredd och nyfikenhet än tidigare. Bara det faktum att exempelvis titelspåret, ”Bullet ride”, ”Pinball map” och inte minst ”Only for the weak” än i dag är obligatorier i liverepertoaren säger en hel del om vilken betydelse de har för både grupp och dess publik. Men de övriga bidragen håller knappast sämre klass för att de har hamnat lite i skymundan. ”Swim” exempelvis är ett härligt melodidrivet stycke som knappast hade skämt för sig på ”Whoracle”, den personliga favoriten ”Square nothing” och ”Satelites and astronauts” är två sansade semiballader, medan kvaliteten på övriga spår är förbluffande jämngod.
Så det är naturligt att det nyligen avhandlade jubileet – den 3 juli var den officiella bemärkelsedagen – skulle rendera något slags firande. Och visst har det släppts en uppdaterad utgåva, där bandets mångårige medarbetare Blake Armstrong har fått nytolka konvolutets Leonardo Da Vinci-motiv, men det som har fått många att höja ögonbrynen är valet att göra nyinspelningar av fyra originalspår. Internetkrigarna gick naturligtvis totalt rampage över detta tilltag och invektiven som östes över ”Clayman” då den släpptes för en månad sen var många nog att fylla en hel telefonkatalog.
Själv är jag lite kluven till tilltaget. Att uppdatera något och plocka det ur dess tidssammanhang är vanskligt, och även om det kanske inte är något uppenbart fel på ovan nämnda omtolkning saknar den ursprungets hunger och analoga charm. Tanner Waynes metronomsäkra baskaggar kan liksom vara hur klickperfekta som helst, låten lever inte på samma sätt som ursprunget.
Men det finns ju å andra sidan kvar, och det är ingen som tvingar vare sig dig eller mig att närmare granska också ”Only for the weak”, ”Pinball map” och ”Bullet ride” då ”Clayman 20th anniversary edition” släpps den 28 augusti.
Fram till dess går det ju emellertid utmärkt med att bekanta sig med musik som både är skriven och avsedd för 2020. Låtar som faktiskt säger något om vår samtid och den gyttja vi lever i just nu. Vare sig det handlar om Machine Heads politiskt laddade ”Bulletproof”, Brujerias virusvals ”Covid-666”, Venom Prisons ”Defy the tyrant” eller Bear Maces dödsbrummande ”Hibernation – destroyed by bears” ger alla de här 99 handplockade låtarna dig en tanke om hur den sjätte månaden på årtusendets tjugonde år egentligen lät.
Som alltid en salig blandning av halvsött, beskt och salt. Brutalt, finstämt, medryckande, oroande och omtumlande i en brokig mix där få som vanligt kommer bränna tändhattarna över allt, men alla kommer hitta något att digga lite extra.
Som alltid – spela högt eller låt bli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik