M.I.A. skapar festivalens största fest

Per Magnusson

KONSERT En halvtimme sen, men vem bryr sig?

M.I.A. piskar upp festivalens största party.

M.I.A.
Plats: Flamingo, Way Out West. Bäst: ”Bad girls”, ”Borders” och ”Paper planes”. Sämst: Det vore intressant att höra hur M.I.A. skulle låta om hon någon gång drog ner på tempot.

GÖTEBORG. Gula gardiner fladdrar och fladdrar för vinden på Flamingoscenen.

M.I.A. är sen. En artist med imponerande nonchalans – eller integritet, beroende på hur man ser på saken – som ingen, inte ens en strikt tidsberoende festivalledning, verkar våga ifrågasätta.

Kanske är det en liten teknisk detalj som spökar, kanske måste hon bara dricka sitt Sri Lankanska specialte i lugn och ro. Förtjänsten av sådana divalater är alltid en stegrande, suggestiv förväntan i luften.

M.I.A är dubbelt aktuell på Way Out West i år. Dels med konserten i Slottsskogen, men också med sin nya dokumentärfilm, som har Sverigepremiär här. I filmen ”Matangi/Maya/M.I.A.” får vi följa Mathangi ”Maya” Arulpragasam från tamilsk flykting till popstjärna.

helskärm

För den 43-åriga sångerskan singlar ut sig från majoriteten av världens popstjärnor genom att vara lika mycket aktivist.

”You got access to a microphone, please use it to say something”, som hon säger i filmen.

Nästan en halvtimme efter utsatt speltid visar hon sig på scenen, påannonserad av en av sina tre svårt energiska dansare i oversizade, orange träningsoveraller. Det tar M.I.A. ungefär tre sekunder att stjäla all uppmärksamhet. En ganska stor del av konserten spenderar hon balanserande på kravallstaketet stödjande på publikens händer.

– Let’s get into the party section, säger hon halvvägs in i sitt set.

Då har publiken redan dansat sig tossiga i 25 minuter.

Musiken är som hennes kläder. Hon bär ungefär sex olika outfits i en. Guldkappa, enbent tigermönstrad byxa, gula glasögon, röda strumpor, krans i håret, regnbågsfärgad ögonskugga. Med andra ord: minst sagt eklektisk. Svängig som tusan, hård, tydligt präglad av hennes ursprung, dissonant, stundtals ganska störig, men aldrig trist.

– This is the best song in the whole fucking 21:st century, presenterar M.I.A. sista låten ”Paper plans”.

Det är ett decennium sedan den släpptes, det skulle kunna ha varit i går.