Generöst och kul med Dave Matthews Band

Håkan Steen

helskärm

KONSERT En del talar tveklöst emot Dave Matthews och hans intensivt oglamorösa orkester.
Men när de varvar upp sitt funkiga hybridsväng är det i långa stunder bara att kapitulera.

Dave Matthews Band
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Kanske 2500. Längd: 164 minuter. Bäst: Rejält ställ i nummer som ”Stand up (for it)” och ”She”. Sämst: Såsiga ”Dreamgirl”, och Matthews svårt osensuella gubbdans.

Det är nästan exakt nio år sedan jag senast såg Dave Matthews Band, på Arenan ett stenkast från Annexet. Och jag vet inte om det är Virginia-septetten som har blivit bättre eller jag som blivit mer vidsynt, men vi kommer betydligt bättre överens i kväll.

Förra gången hörde jag en förvisso rätt speciell mix av akustisk rock, blues, jazz och funk som ibland stegrade upp rätt febrig kakofoni men också på tok för många onödigt tålamodsprövande solon på allehanda instrument.

Allt det får vi också nu. Det här är den vältvättade svarta t-shirtens band, Matthews hänger sin akustiska gitarr imbecillt högt upp på bröstet och trummisen Carter Beauford har vita Musse Pigg-handskar för att skona händerna när han hamrar sofistikerade synkoper på sin långa parad av pukor.

Men redan i andra låten ”Louisiana bayou” driver bandet i gång ett så maffigt träskfunkgroove, med fet orgel och blås, att det inte riktigt går att motså. De gör en ganska originaltrogen men funkigare cover på Peter Gabriels ”Sledgehammer” och en kul variant av Steve Miller Bands ”Fly like an eagle”, samt fler egna mangelkaskader som ”You might die trying” och den lätt arabiskklingande ”Minarets”.

Dave Matthews Band är gigantiska i USA, där deras jam band-rock – i spåren efter Grateful Dead och med Phish och John Mayer som andra fixstjärnor – har utvecklats till en helt egen, milt gräsdoftande kultur.

En trogen publik finns här också, om än betydligt mindre, men den småkufige 52-åringen vid micken ser till att ge lika generös valuta för biljettpengarna även när han spelar i en för honom så liten lokal som Annexet.

Nästan tre timmar av väldrillad rock blir det, möjligen väl solosugen på slutet men ändå oväntat underhållande nästan hela vägen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik