Dua Lipa är en nöjespark av pop

Per Magnusson

helskärm

Dua Lipa
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 14 000. Längd: En och en halv timme. Bäst: ”Levitating”. Sämst: Ibland stannar musiken vid småtrevlig och väl generisk. Fråga: Hummern?

KONSERT I sina mest storslagna stunder matchar Dua Lipas popmusik den skifferblå himlen ovanför Gröna Lund.

I sina mer alldagliga påminner den om just ett nöjesfält.

En sista tropisk kväll i juni. Tjugosju grader, Evert Taubesk doft från vattnet på Djurgårdsfärjan som inne på Gröna Lund byts mot den från söta karameller. Mitt i tjut från karuseller och House of nightmares står snart Storbritanniens just nu mest framgångsrika kvinnliga artist. Den 26-åriga brittiskan med kosovoalbanska rötter gör entré som på en catwalk i slowmotion.

Det är en uppsluppen tillställning från start. Synkroniserad naiv dans och rullskridskor på scen. Dua Lipa, i klänning och vita sneakers, har någonting brittiskt jordnära över sig jämfört med sina amerikanska motsvarigheter. Hennes popmusik för tankarna till hur inflytelserik Taylor Swifts skiva ”1989” blivit i backspegeln. Sedan dess har våra största popstjärnor inte kunnat sluta drömma om 80-talet. Bara i år har till exempel The Weeknd och Harry Styles flörtat med japansk city pop.

Dua Lipa valde på senaste albumet ”Future nostalgia” ett 80-tal med lika nära till Kylie Minogues disco och INXS-samplingar som, handen på hjärtat, väl mystiska referenser till futuristiska arkitekter. Hennes musik flyttar inga gränser framåt, men är icke desto mindre effektiv.

Dua Lipa är här med en årslång, pandemiförsenad arenaturné. Gröna Lund får den något bantade versionen. Den flygande plattformen saknas, men den jättestora uppblåsbara hummern hälsar ändå på. I ”We’re good” kämpar den sig upp, med två scenarbetares hjälp. Eller faktum är att den snopet får dansa i kulissen. Det är en kompromiss jag gärna strukit om jag varit redaktör för turnén. Numret påminner mest om en revy i Braås.

Som scenartist är Dua Lipa ett nöjesfält av pop. Man blir sällan riktigt besviken – sällan heller riktigt berörd. Som tur är finns ändå glädjeämnen. I ”Cool” hittar Dua Lipa hem i en fluffigt sval popmusik som passar hennes person. Samma sak i ”Be the one” – men denna gång i klubbig 90-talsnostalgi. ”Fever”, med den belgiska artisten Angèle på bildskärmarna, är mer av samma subtila danspop.

I sina mest storslagna stunder längtar Dua Lipas popmusik som ung popmusik alltid måste efter villkorslös förälskelse. Calvin Harris-samarbetet ”One kiss”, Silk City-producerade ”Electricity” och ”Levitating” skildrar omedelbar kärlek utan tak. En musik som matchar den skifferblå himlen ovanför.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik