En modig platta – väldigt olik Swift

Joacim Forsén

Joacim Persson: ”Mer storslagen popdrottning – mindre girl next door-försiktig”

POP Vi är nog många som då och då känner en märkligt stark anknytning till året vi föddes eller där omkring. Som att det triggar en nostalgisk nerv trots att vi nätt och jämt var födda. När Taylor Swift lämnar Nashville bakom sig för att i stället satsa på kommersiell radiopop gör hon det med en musikalisk kärleksförklaring till det år hon föddes. Som hon som decemberbarn bara hann några veckor av.

Men läxan går så klart att göra ändå. ”1989” är ingen MTV-lektion men det lätta, lite oskyldiga, popanslaget från då går att känna igen. Kim Wilde-syntarna. Den svampiga bilåkarfjädringen i ”Style” eller Annie Lennox-körerna i starka ”Out of the woods”.

Samtidigt är förändringen bakom ytan ibland mindre än den verkar. Speciellt inte jämfört de största hitsen från förra albumet ”Red”: ”We are never ever getting back together”, ”22” och ”I knew you were trouble”. Alla skrivna av superduon Shellback och Max Martin. På femte albumet är svenskarna ännu mer inblandade, både som producenter och låtskrivare till det mesta av materialet.

Och visst, den ofta analoga inramningen av gitarrer, piano och akustiska trummor har fått stå tillbaka för en elektronisk och pampigare ljudbild.

Swift låter mer storslagen popdrottning, mindre girl next door-försiktig. Hon viftar bland samtidens alla hitelement. Väver in Imagine Dragons arenadrama och EDM-flörtar. Lånar Lana Del Reys svärta i ”Wildest dreams”.

Allt väldigt olikt Swift, ändå låter det alltid som hon.

Bara betydligt mer spännande. Och ”1989” är uppenbart inte en skiva gjord för att vinna respekt hos USA:s countrystationer.

Det är ett modigt album som vill slåss om den moderna internationella pop­tronen.

Bästa Spår: ”Shake it off” och ”Clean”.