I slutändan var Paul McCartney kanske bäst
Markus Larsson om musikdokumentärserien ”McCartney 3,2,1”
Det här är lätt att skriva:
”McCartney 3,2,1” är en förtrollande bra och vacker musikserie.
Följande är svårare:
Den visar hur mycket vi en dag kommer att sakna Paul.
Det finns en speciell magi när musiker sätter sig ner vid ett mixerbord och börjar dra de olika kanalernas reglage upp och ner.
Musikdokumentärer behöver sällan innehålla något mer. I de flesta fall blir det ändå till slut mer intressant att veta hur artisterna spelade in musiken än att se och höra dem på en scen.
Glädjande nog består miniserien ”McCartney 3, 2, 1”, som hade premiär på Disney + i veckan, av två män vid ett mixerbord i en annars rätt tom lokal. Det är i princip allt.
Till vänster i bilden: den okammade och amerikanska producenten Rick Rubin. Till höger: Paul McCartney.
Finns det något mer att säga om just Beatles i dag?
Under ledning av Rubin klipper de sig fram och tillbaka genom 60 år av McCartneys karriär utan att bry sig om kronologin. Rick drar reglagen upp och ner i sex stycken avsnitt på runt 30 minuter och McCartney förklarar vad de hör.
Det mesta handlar om The Beatles, vad annars? Som för att understryka det otidsenliga upplägget, långsamma tempot och svindlande nördnivån är scenerna med Rubin och ”Macca” filmade i svartvitt.
Jag har vänner som läser ungefär hit. Sedan visar de fingret och drar. Finns det något mer att säga om just Beatles i dag? Vad är poängen med att låta en av de mest sönderintervjuade personerna någonsin montera isär musiken som han själv eller världens mest söndertjatade band gjorde en gång till?
Bra frågor. Jag är dessutom rädd för att serien inte matar de mer pålästa fansen med särskilt många ”Åh fan?”-nyheter.
”McCartney 1,2,3” ger också en sminkad bild av Paul och konflikterna som förstörde världens största band. Vid ett tillfälle läser Rick Rubin upp ett citat av John Lennon.
I intervjun i tidningen Playboy 1980 säger John Lennon också att McCartney var en egoistisk galning
John kallar sin kanske bästa vän och fiende för en av tidernas mest innovativa basister. Han säger att hälften av all musik som gjorts efteråt har plankats från McCartney i Beatles. En stor, stor musiker.
Paul McCartney är tyst. Det ser nästan ut som att 79-åringen från Liverpool måste svälja.
”That’s John? All right! Come on, Johnny! That’s beautiful. I hadn’t heard that before.”
Det kan bero på att Rick Rubin inte återger citatet korrekt. I intervjun i tidningen Playboy 1980 säger John Lennon också att McCartney var en egoistisk galning.
Ändå sitter jag där mitt på vardagsrumsgolvet, barfota och i skräddarställning, precis som Rick Rubin gör i serien när McCartney visar honom något med en akustisk gitarr, insvept av vördnad.
En värld utan Paul McCartney känns just nu kallast
Det är inte några obskyra hemligheter som slår andan ur kroppen. McCartney visar tre enkla ackord på ett piano och hur man kan leka med dem, förändra dem, och koppla ihop dem med olika sångmelodier. Man vet att det kommer, man vet att rutan snart ska explodera i Technicolor och gå över till ”Let it be”, men när det väl sker sitter man ändå där och känner hur munnen formulerar samma klyschor som rinner ut ur Rick Rubins mun:
”Amazing!” ”That’s incredible!” ”Oh my God!”
”McCartney 3, 2, 1” ska nog helst placeras i skenet av att så många ur Pauls klassiska rockera dör, nu senast Charlie Watts och Lee Perry. Det står många jättar på tur: Mick Jagger, Keith Richards, Rod Stewart, Carole King, Stevie Wonder, Joni Mitchell, Bob Dylan, Neil Young, Brian Wilson, Paul Simon.
En värld utan Paul McCartney känns just nu kallast. Han har lyckats behålla en optimism och livsglädje i allt han har gjort, positiva vibrationer och en charm som skiner svagare hos många generationskamrater. Han personifierar något som är svårt att sammanfatta med svenska ord:
”The joy”.
The Fab Four känns mer och mer underskattade för varje år
När ljuset som aldrig har slocknat är borta – vem ska då kunna ge samma röntgenbild av bandet som förändrade allt och gjorde livet lite roligare? Ringo Starr? Nåväl.
I serien säger Paul McCartney att han mer känner sig som ett fan av Beatles i dag än en del av dem. Jag kan förstå honom.
Att de ens hände, att gruppens osannolika kreativitet har befunnit sig i omloppsbana runt solen ett tag, är sjukt.
The Fab Four känns mer och mer underskattade för varje år.
