Timbuktu närmar sig Champions League
Publicerad 2021-08-20
ALBUM Timbuktu gifter soulig funk med textrader som bränner mer än någonsin.
Efter sju års tystnad låter han både trygg och pånyttfödd.
Timbuktu
Du gamla du nya
EMI Sweden/Universal Music
HIPHOP Senast vi hörde från Jason Diakité var med boken och scenföreställningen ”En droppe midnatt”. Den tog avstamp i pojken Jasons liv i 80-talets Lund, en verklighet präglad av rasism och mobbing. Via vidsträckta bomullsfält i South Carolina, spökstäder och soulfood-restauranger snuddade berättelsen även vid vilsenheten efter ett kraschat äktenskap. Diakité levererade den med både pondus och sårbarhet.
Familjebiografin tog Timbuktu till en ny nivå. Där han på, säg, ”En high 5 & 1 falafel” tangerade sig själv i kvadrat ter han sig i dag mer relevant än någonsin. Kanske bidrar den enkla anledningen att vi faktiskt hunnit sakna honom.
Samtidigt återvänder han till en, om möjligt, än mer politiskt laddad samtid. Inför en höst av talibaner, pandemi och klimathot känns en artist av Diakités kaliber särskilt välkommen.
Tionde albumet börjar med välbekant Lundafunk och genretrogen sampling. Betraktelser som ”De som blev kvar i stan när alla andra åkte skidor” biter sig fast bland mer lättsamma minnen av Frosties till frukost. Föräldraskapet är återkommande: ”Sen jag blev pappa har jag tänkt mycket på döden”, inleder han ”Hundra år till”. Där kollegan Håkan Hellström fått bannor för att inte skriva texter om Göteborgs bostadsmarknad gräver Diakité alltjämt där han står.
”Du gamla du nya” är fläckfritt producerat av Chords & Collén. Timbuktu och hans trogna klick har knappast tappat förmågan till klistriga refränger som passar lika bra i ”Allsång på Skansen” som på Möllans svartklubbar. ”Koltrasten” låter självklar som någonsin hans trallvänligaste melodier. Att han gifter dessa med rader som ”Svenska Dagbladet – nja, hellre spik i ögonen” gör bara hans afrosvenska perspektiv på samtiden mer slagkraftigt.
Redan efter första lyssningen får titeln ”Du gamla du nya” dubbel mening. Uppenbart politisk, ja, men den säger också någonting om Timbuktus utveckling. Han låter trygg – men samtidigt pånyttfödd.
”Bars från ett B-barn” har ett fängslande, förrädiskt beat som påminner om Kanye Wests produktioner på Pusha T:s album ”Daytona”. I ”Våga våga” skriver Jason ett fint kärleksbrev till dottern och frankerar med drömsk saxofon. Och jag har nog aldrig hört honom i ett lika hedonistiskt housigt rum som ”Inga palmer”.
”Du gamla du nya” är så personlig att den borde ha släppts under namnet Jason Diakité. Likt gamla hemstadens fotbollslag är han på väg upp i en helt annan liga.
BÄSTA SPÅR: ”Bars från ett B-barn”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik